Det hände i morse klockan 04:00. Dörren bryts upp och in stormar en stor mängd militär och polis och ger order om att lämna huset inom 20 minuter. Därefter gör bulldozers familjens hem till en ruinhög av armeringsjärn och betong. På andra sidan gatan ligger familjens tillhörigheter i en stor röra. Att allt gick mycket fort är uppenbart.
Sonen Ali går och rotar bland sina tillhörigheter. Men hans hem är borta och pappa är arresterad. Familjen består av mor, far och tre barn och de har bott i sitt tvåvåningshus sedan 2004. Mamman berättar att de med juridisk hjälp gång på gång ansökt om bygglov [1], betalat böter i omgångar och lagt ut 330 000 shekel det vill säga det dubbla i kronor räknat, men utan att fått sitt tillstånd [2]. Nu väntar räkningen för rivningen. Familjen är palestinier och bor i ockuperade östra Jerusalem, som Israel dock betraktar som tillhörande Israel.
I samtalet med den chockade, men trots allt samlade mamman säger hon: ”Vi får inte bygga men de israeliska bosättarna bygger sina hus på vår mark [3] och inget händer”. Hon har så rätt tänker jag där jag står mitt i förödelsen och betraktar denna katastrof. Ett par hundra soldater och polis mot en barnfamilj. Vilket samhälle är detta? Jag gråter och undrar hur detta är möjligt.
I Tulkarem på Västbanken är jag hembjuden till en fyrabarnsfamilj. På vägen dit besöker jag Tulkarems högsta byggnad. Härifrån ser jag tydligt hotellen i badorten Netanya vid Medelhavet, bara någon mil bort. På ett bord står en skål med snäckor och på hyllan flaskor med havsvatten. Detta är gåvor från vänner, främst internationella, som besökt Medelhavets strand. Då berättar mannen hur han som barn åkte med pappa och bröder till stranden varje fredag, en resa på trettio minuter. Idag står vi och tittar på den mur som Israel byggt under 2000-talet mellan havet och Tulkarem. De fyra pojkarna får aldrig uppleva glädjen av att bygga sandslott på stranden, för mamma och pappa har ett grönt ID-kort, som alla andra Västbanks-bor och tillåts inte att resa till Israel, iallafall inte för något så enkelt som att bada med barnen.
Jag är hembjuden till en barnfamilj i Betlehem. Huset, som är gemensamt för fyra bröder med familjer ligger på den branta sluttningen mot söder, med Betlehems alla kyrkor och moskéer på stenkasts avstånd. I fjärran ligger Döda havet och Jordanien. Allt verkar lugnt. Men livet här är svårt. ”Vi dricker ockupationen varje dag”. Mamman i familjen berättar om vardagslivets umbäranden, om hur instängd hon känner sig. Runt Betlehem finns numera en mur som har skurit av stora ytor som tidigare var rekreationsområden för befolkningen eller privat mark [4]. Till Jerusalem får familjen inte resa utan att ansöka om tillstånd för ett speciellt ärende, en tidskrävande process med osäker utgång. Vidare berättar hon om bristen på vatten, att två dagar varannan vecka fylls familjens vattentankar på taket och det är inte tillräckligt, speciellt inte för en familj med tre barn.
Vattenförsörjningen i Betlehem kontrolleras av israeliska vattenbolaget. Palestinierna tilldelas mindre och får betala mer än de israeliska bosättare som befolkar kullarna runt Betlehem. Innan vårt samtal tar slut uttrycker kvinnan en stark oro inför framtiden. Vilket samhälle kommer barnen att växa upp i? Kommer de att kunna röra sig fritt, kommer ett nytt krig att drabba oss? När ska vi få vårt människovärde tillbaka?
I byn söder om Hebron, på ockuperade Västbanken, träffar jag en familj som sedan generationer tillbaka har vallat sina får och getter i området. Här har de också byggt enkla, hus som skydd mot, sol och vind för både djur och människor. Samtidigt har de en modern bostad i närmaste stad. För ett antal år sedan tvingades de att flytta både hus och djur, då israeliska myndigheter förklarade området arkeologisk park [5]. Den dalgång där de nu vallar sina får och getter och där jag själv följde herdarna en tidig morgon, är nu utsatt för ett nytt hot. På krönet ovanför dalen växer en israelisk bosättning fram [6]. Den skyddas av israelisk militär och bosättarna är beväpnade. Jag känner oro i luften där jag följer herdarna, en del av dem barn. Det gäller att inte komma för nära bosättningen, trots att marken tillhör familjen, då kan bosättarna närma sig och gå till attack både fysisk och verbalt. På olika sätt markerar bosättarna revir och djur och människor tvingas dra sig tillbaka.
Att ständigt leva under detta hot påverkar inte minst barnen på ett mycket negativt sätt. Denna pågående markstöld är som en ”Davis kamp mot Goliat”. Om ”David” ska ha en chans måste ockupationen upphöra och kanske är det redan för sent?
Gunlög Galmén
Jerusalem november 2013
[1] The Planning and Building Law (1965). Margalit ”No place like home”
[2] 95% av ansökningarna avslås enligt NRC, Norweigen Refugee Council.
[3] Israeliska bosättningar byggs med myndigheternas godkännande på ockuperad palestinsk mark, illegalt enligt Fjärde Génèvekonventionen.
[4] Murens dragning följer inte den internationellt erkända gränsen mot Israel, stilleståndslinjen från 1949. Muren, när den är färdigbyggd kommer att allvarligt försvåra för mer än 23 .000 palestinier att nå Betlehems stad, deras centrum för utbildning, handel , sjukvård, service. Vidare hindras markägare att nå sina marker. http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_barrier_factsheet_july_2012_english.pdf
[6] Bosättarrörelsen är en mycket stark politisk kraft i Israel, med målet att befolka så stora områden som möjligt av de ockuperade palestinska områdena, land som en del av dem är övertygade om att Gud givit dem.
