Ihärdigt motstånd

 Varje dag i fjorton månader klippte jag och min fru hål i stängslet för att ta oss fram till våra växthus och vår mark för att kunna arbeta.

Detta var under 2002-2003, när Israel byggde muren som går rakt över Fayez ägor. Hans tidigare 32 000 m2 mark har krympt till 13 000 m². När muren byggdes fick Fayez och hans fru Mouna kämpa hårt för att överhuvudtaget få någon mark kvar. Växthusen och vetefältet jämnades med marken vid flera tillfällen. Idag går muren tätt bakom ett par av deras växthus. Det är dock inte möjligt att komma ända fram till muren. Av säkerhetsskäl finns ett taggtrådsförsett stängsel mellan växthusen och muren. Från stängslet och vidare västerut, på andra sidan muren där den stora israeliska väg nummer sex nu går fortsätter de 19 000 m2  som tidigare var hans familjs rika jordbruksmark.

Enligt planen för muren som ännu inte är helt färdig kommer cirka 87 procent att vara byggd på ockuperad palestinsk mark [1]. Enligt det rådgivande yttrandet från den internationella domstolen i Haag har Israel rätt att bygga en mur för att skydda sina medborgare, men murens dragning strider mot internationell rätt då den inte följer 1949 års vapenstilleståndslinje, även kallad den Gröna linjen [2].

Vi sitter ner utanför ett av växthusen och Fayez och Mouna bjuder på te. Fayez berättar om ett tillfälle under den andra intifadan. Paret arbetade som vanligt i ett av sina växthus, tre av deras släktingar som brukar hjälpa till att rensa och skörda var också där. Fayez började känna sig lite stel i ryggen och gick ut under förevändningen att ta en cigarett, detta var innan 2005 då han helt slutade röka. Han stod precis vid växthusknuten, han pekar på ett ställe tio meter från där vi nu sitter. När han sträckte ut armen för att fimpa lite aska från cigaretten så smällde det plötsligt till. Fayez såg sig om, hans ben vek sig under honom och han segnade ihop. Mouna och de andra hörde smällen och Mouna sprang ut.

Det märks att det krävs en rejäl kraftsamling av Fayez för att återberätta händelsen. Här tar han en paus, samlar sig och gnider bort ett par tårar som letat sig ner på kinden. Det tog tio minuter, en hel evighet om du frågar Mouna, innan chocken hade släppt taget så pass om Fayez att han kunde säga att han var ok. Kulan, som kom från israelisk militär, passerade hans vänstra öra med en hårsmån.När Fayez visar oss runt och jag frågar om jag får ta ett foto av honom med muren i bakgrunden svarar han att det går bra, ”bara vi skyndar oss lite — militären har övervakningskameror hela vägen här, de tycker inte om när folk tar bilder”. Han berättar om en gång när han på ett liknande sätt visade några europeiska gäster sin mark. Precis som han nu plockade några mogna askadinyas och bjöd oss att äta så  bjöd han sina dåvarande gäster på äpplen direkt från träden. En av hans gäster kastade ifrån sig äppelskrutten när han ätit färdigt. En liten stund senare fick de besök av militären som hävdade att någon kastat sten emot muren, vilket inte sågs med blida ögon.

Förutom muren, som ju kommit på senare år, har Fayez och Mouna ytterligare oönskade grannar. 1985 flyttade Geshurifabriken från Kfar Saba i Israel till Tulkarem för att bli närmsta granne med parets växthus. Fabriken flyttade efter att de tidigare grannarna på den israeliska sidan protesterat mot fabrikens giftiga utsläpp och illaluktande rök — det var rent av hälsovådligt att bo nära den. Fabriken tillverkar bland annat konstgödsel och bekämpningsmedel, produkter som innehåller höga halter av kemikalier som är skadliga både för människor och natur.

Idag kommer paret åt sin mark utan problem, stängslet de tidigare fick klippa sig igenom är borttaget. Allt sedan Fayez tog över sin farbrors land har han kämpat för sin mark, en kamp som fortgår, men det är inte självklart var energin kommer ifrån. ”Jag började kämpa mot en fabrik, nu är där elva fabriker.” Sedan fabriken kom till Tulkarem har Geshuri jobbat för att expandera, en relativt framgångsrik strävan ur deras perspektiv alltså. Fayez har även blivit erbjuden pengar för att lämna sin mark, men vägrar ge upp. Mouna säger att ”Jag har fött fyra barn under den tid vi brukat den här marken. Marken i sig är som mitt femte barn. Jag älskar alla mina barn, det är omöjligt att sälja sina barn.”Mouna kommer ursprungligen från Mkhaled, staden som de flesta idag känner som Netanya.

Hennes föräldrar, liksom många andra, lämnade sina hem på uppmaning av Israel 1948. Familjen packade en väska i tron att de skulle komma tillbaka inom ett par dagar. Idag känns Netanya, eller Mkhaled, längre bort från Tulkarem än någonsin. Det faktiska avståndet är inte mer än cirka tolv kilometer. Höghusen vid kusten och havet bortom dem utgör Tulkarems onåbara kulisser.

Jag frågar Fayez om han fortfarande kan ha något hopp för framtiden i den nuvarande situationen, inklämd som han är mellan mur, stängsel och giftiga fabriker. ”Det är svårt” säger han, ”jag var på väg att helt förlora det, men de senaste månaderna har jag känt mer och mer hopp.” Det som nu händer runtom i Mellanöstern med folkliga uppror gör att han fortfarande vågar tro på ett fritt Palestina där människor respekteras för att de är människor.

Källor

[1] Hinder för fred, rörelserestriktioner på Västbanken, SEAPPI 2009.

[2] Legal Consequences of the Construction af a Wall in the Occupied Palestinian Territory, International Court of Justice, Advisory opinion 2004.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.