Längtan efter rörelsefrihet

Vi följeslagare följer med Abed Salaymeh när han visar internationella turister hur den begränsade rörligheten drabbar de palestinska invånarna i Hebron. För mig verkar begränsningarna mer vara till för att göra livet svårt för palestinierna än på grund av säkerhetsskäl. Det vi bevittnat under tiden i Hebron är ibland allvarliga incidenter, men lika ofta sådant som långsiktigt nöter ner människor.

Shuhadagatan i centrala Hebron brukade vara en av de mest livliga gatorna i staden, kantad med affärer och marknadsstånd. Idag ser det ut såhär. Foto: Josefin D

– De kan gå igenom här men inte du, säger den unga soldaten i vägspärren vid stentrappan som leder upp mot Tel Rumeida, en del av Hebrons gamla stad.

Soldaten nickar åt vårt håll medan han lämnar tillbaka palestinska Abeds ID-kort.
– Okej, så de kan passera men inte jag. Tack, ha en bra dag.

Vi går tillbaka längs Shuhadagatan, tar vänster uppför en brant backe innan vägspärr 56, svänger in på en smal stig mellan några hus och fortsätter på snirkliga, leriga och skräpiga stigar genom några olivlundar. Till slut hamnar vi på andra sidan vägspärr 55 som Abed försökte ta sig och oss igenom. Vi står nu ovanför soldatens hytt, längre upp i trappan.

– De säger att det är av säkerhetsskäl, men i så fall har de gjort ett väldigt dåligt jobb. Många av vägspärrarna här i Hebron går det att komma runt om vi tar långa omvägar. De är till för att förnedra oss och göra livet komplicerat för oss, säger Abed.

Det är lätt att förstå Abeds känsla. När vi står vid vägspärrarna på morgnarna och eftermiddagarna för att övervaka att barn och lärare kommer igenom som de ska på väg till skolan, har det under våra tre månader ofta gått rätt smidigt. Faktum är att vi bevittnat och gjort få incidentrapporter på väskgenomsökningar och förseningar av barn och lärare i vägspärrarna. Vi kan hoppas på att det beror på vår närvaro, men så klart inte veta säkert. Det som är noterbart är att det alltid är en ny soldat i vägspärren varje dag – ingen känner igen dig även om du bor inne i det avstängda området. Även om många får genomgå en förnedrande behandling är det få som helt nekats tillträde till moskén, där vi övervakar vägspärrarna varje fredag. De kan dock få visa vrister och midja som bevis på att de är obeväpnade, eller helt ta av sig kläder inför andra köande. Vid moskén är det också vanligt att proceduren är långsam vilket gör att människor får vänta länge i kö medan soldaterna ropar förolämpningar till dem som ska kontrolleras.

Jag upplever liksom Abed att vägspärrarna framför allt komplicerar människors tillvaro. De har dessutom lett till övergivna hus och affärer som gör att det närmast känns bisarrt att gå genom den döda och ödsliga stadskärnan. Efter att den amerikanska judiska bosättaren och läkaren Baruch Goldstein öppnat eld inne i al-Ibrahimimoskén under en fredagsbön under Ramadan 1994 och dödat 29 palestinier och skadat hundratals, stängde israelisk militär av den viktigaste marknadsgatan Shuhada i gamla stan för palestinska fordon. Man förbjöd även alla palestinska affärer längs gatan att ha öppet. År 2000 stängdes delar av Shuhadagatan fullständigt, även för palestinska fotgängare [1]. Militären förseglade ingångarna till butiker och hus. 2015 förklarar den israeliska militären H2 vara ett stängt militärt område och endast registrerade palestinska invånare som bor i det avstängda området får komma genom vägspärrarna. Över 1100 palestinska bostäder, mer än en tredjedel av lägenheterna i centrala Hebron, har övergivits. Av de palestinska företagen i området är över 1600 nu stängda [2]. Namn på gator och grannskap har ändrats från arabiska till hebreiska namn.

Mycket av det vi bevittnat är sådant som förnedrar och långsamt maler ner människors motståndskraft. Som Becky, en före detta soldat och skytteinstruktör i den israeliska militären nu aktiv i Breaking the Silence [3], uttryckte det under en tur i Hebron:
– Vi blir instruerade att göra vår närvaro kännbar.

Men när jag tänker tillbaka på tiden i Hebron minns jag även Nizreen som berättade hur hennes man Hashem dog av inandning av tårgas vid vägspärr 56, om dottern Hanan som blev traumatiserad av faderns död, och om trakasserierna från bosättningen i Tel Rumeida ovanför hennes hus. Jag tänker på Imad, vars hus blev attackerat av bosättare varpå han och hans familj blev internerade i huset av militären. Jag tänker på alla tungt beväpnade bosättare som kom ut på gatan oroade av ryktet att man letade efter vapen i Imads hus. Jag tänker på Badee som visat oss videos filmade under de otaliga husräder han och hans familj fått utstå. Jag tänker på den gamla kvinnan som låg på golvet i huset som precis blivit genomsökt när vi kom dit. Hur hela huset var uppochner och hur hon blivit slagen med bakstycket av ett maskingevär. Jag tänker på 17-åringen som blev ihjälskjuten efter några dagar av stenkastning vid vägspärr 56 efter ”deal of the century” [4] offentliggjordes. Jag tänker på Mohtassem som berättade om den oerhörda förnedring han kände när han halvt naken fick gå vidare från den första vägspärren till nästa, för att besöka moskén.

Men jag tänker framför allt på Mohanned Azzah från Youth against settlements (YAS) [5] som sa:
– Vi kan alla bo här tillsammans, israelerna kan också bo här, det är okej! Ge oss bara våra rättigheter och rörelsefrihet. Vi måste ha samma rättigheter, vi kan inte leva under två olika lagar.

När vi frågar Abed om möjligheten att flytta till Tyskland, eftersom han är gift med en tysk kvinna säger han att det så klart är ett alternativ han tänker på ofta. Särskilt nu när de har barn, men fortsätter ändå:
– Jag måste bo kvar här, det är min identitet, det är mitt motstånd.

Karta som visar hur den begränsade rörelsefriheten ser ut i Hebron. Foto: Josefin D

Källor

[1] B’Tselem, 17 years after Goldstein Massacre, Hebron city center paralyzed, 3 mars 2011, https://www.btselem.org/hebron/20110303_hebron_17_years_after_goldstein_massacre, hämtad 20-04-13
[2] OCHA, The isolation of Palestinians in the Israeli-controlled area of Hebron city continues, 13 april 2017, https://www.ochaopt.org/content/isolation-palestinians-israeli-controlled-area-hebron-city-continues (hämtad 2020-04-13)

[3] Breaking the Silence: https://www.breakingthesilence.org.il/hämtad 2020-04-14

[4] BBC, Trump releases long-awaited Middle-East peace plan, 28 jan 2020, https://www.bbc.com/news/world-middle-east-51288218, hämtad 2020-04-13.

[5] Youth Against Settlements (YAS) är en palestinsk ickevåldsorganisation baserad i Hebron på Västbanken som försöker motverka byggandet och utvidgningen av israeliska bosättningar genom icke-våld och civilt motstånd. Genom att stärka och utbilda palestinier, särskilt unga människor, uppmuntrar YAS befolkningen i Hebron, särskilt i H2-området under israelisk militär kontroll, att stanna kvar i området och utföra ickevåldsliga motståndskampanjer. Läs mer på http://www.yashebron.org/about.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.