Jag var fullt medveten om att jag skulle se den när jag kom hit. Innan vi åkte pratade vi om den på utbildningen, jag har sett den i nyheter och på filmer. Och så en dag för en dryg månad sedan stod jag plötsligt i dess slingrande skugga. Murens skugga. Trots alla förberedelser blev det en chock. Det var overkligt men samtidigt var den väldigt verklig. En åtta meter hög betongmur som slingrar sig fram genom landskapet är svår att bortse från
Israel beslutade att började bygga muren, eller säkerhetsbarriären som den kallas av Israel, i juni 2002. Enligt FN är 67 procent av de planerade 723 kilometrarna färdigbyggt eller under konstruktion.[1] I Jerusalem och andra tätbebyggda områden består den till stora delar av en åtta meter hög betongmur, på landsbygden är den en slingrande cirka 50 meter bred konstruktion av taggtråd, vägar för militärpatruller, diken, rörelsedetektorer och stängsel. Muren är till över 80 procent byggd inne på Västbanken och inte utmed den internationellt erkända gröna linjen från 1949.[2] Detta var huvudskälet till att Internationella domstolen i Haag 2004 fann att muren är olaglig enligt internationell rätt.
Muren delar bostadsområden, skiljer bönder från deras marker, skolbarn från deras skolor, patienter från sjukhus och vänner från vänner. På många sätt har muren varit en centralfigur i vårt arbete så här långt. Människors berättelser och mina egna ögonblicksbilder har naglat sig fast på näthinnan. Här är några: Vi åker norrut och träffade Abu Asam. Från sitt hus kan han blicka ut över sin åkermark. Den vackra utsikten störs dock av muren, en tjock orm som slingrar sig fram i landskapet och skiljer honom från marken. Det finns en grind en bit bort som är öppen en halvtimme morgon, middag och kväll. Kommer han sent är dagen förlorad. Öppettiderna omöjliggör lunch och siesta hemma under de varmaste timmarna och det är inte tillåtet att stanna över natten på ägorna.
För att få komma igenom grinden krävs dessutom tillstånd från Israel. Ofta har Abu Asam haft svårigheter att förnya sitt tillstånd. Osäkerheten är stor, hans nuvarande tillstånd räcker tre månader till, efter det vet han inte. Men marken måste fortsätta brukas. Det är hans inkomst och hans livsverk och slutar han att bruka den riskerar han att den beslagtas. Jag sitter på bussen på väg från Ramallah till Jerusalem. Mannen bredvid frågar var jag kommer i från och undrar vad jag gör här. Jag svarar och frågar var han bor. Där borta, på Jerusalemsidan, säger han och pekar. Han berättar om muren, hur den byggdes och hur den förändrade livet för honom och hans familj. Alla vänner som hamnade på andra sidan, på Västbanksidan, utan tillstånd att komma till Jerusalem. Så mannen och hans familj får göra som de har gjort idag, åka till dem. Nu är de på väg hem igen och jag ser sorgen i hans ögon när han säger att de aldrig kan bjuda tillbaka.
Det är tidig morgon i Zeitun checkpoint. Den skiljer två bostadsområden i Jerusalems utkant från varandra. Om någon timme börjar skolan och barnen har redan börjat komma. Det gäller att ha lite säkerhetsmarginal om vägspärren skulle krångla. En pappa kommer gående med sina två barn, kanske sex till sju år gamla. Han pussar dem på pannan, säger hej då och vinkar efter dem när de springer mot det första vändkorset i Zeitun. Det går inte att få något tillstånd för att följa barnen till skolan. Från vägspärren hörs oförståeliga rop på hebreiska genom de skräniga högtalarna och jag anar de tungt beväpnade vakterna som möter barnen. Pappan tittar ängsligt genom gallren och jag ser hans lättnad när barnen äntligen kommer ut på andra sidan. Han ropar något och pekar mot bussen. De skyndar dit och pappan går hem.
