Jag sitter på tåget tillbaka till Jerusalem från Tel Aviv. Att färdas mellan Västbanken och Israel är, trots områdenas ringa storlek, som att färdas mellan olika världar.
Det tar lite drygt en timme att åka mellan Jerusalem och Tel Aviv. Den ”gröna linjen” från 1949-års vapenstilleståndsavtal som delar Västbanken och Israel, skär rätt igenom Jerusalem där östra Jerusalem är en del av Västbanken och västra Jerusalem en del av Israel [1]. Att färdas från östra Jerusalem till Tel Aviv blir därför en färd från Palestina till Israel. Tel Aviv är en modern stad av europeiskt snitt där allt som kan önskas av en besökare finns att tillgå; fina hotell, stränder, mat som färsk fisk och skaldjur, ja, allt det som kan tyckas saknas på Västbanken. När jag går längs strandpromenaden i Tel Aviv nu efter att en icke-tidsbegränsad vapenvila mellan Israel och Hamas trätt i kraft [2] slås jag av israelernas till synes bekymmerslösa verklighet här. Besökare och invånare verkar inte längre behöva fundera över hur de kan röra sig, bo, och verka; livet här pågår till synes utan att en påminns om krig eller ockupation trots att Gazaremsan endast är sju mil bort.
I Bethlehem är verkligheten en annan. Vi är ständigt påminda om ockupationen genom muren högt över marken bara två hus från vårt och av de ständigt köande och tutande bilarna utanför vårt hus otåliga i sin väntan på att än en gång passera den militära vägspärren. Den pågående ockupationen gör sig också påmind genom de ljudliga smällarna från de kontinuerligt avfyrade skotten och exploderande pjäserna kring flyktinglägret, som kommer från både militärt (israeliskt) och civilt (palestinskt) håll. Slutligen, genom det enkla men sorgliga faktum att vissa varor inte finns att tillgå på Västbanken, som färsk fisk och skaldjur, trots att Gaza som är en del av Palestina gränsar mot Medelhavet.
Allt som glimmar är dock inte guld. Samtidigt som ytan i Tel Aviv signalerar välstånd och välmående, så finns förnimmelsen om en förestående katastrof där hela tiden, som en underliggande del av samhället. De röda davidsstjärnorna som talar om var första förband finns är synliga på offentliga byggnader och restauranger runt om i staden. Skyltar som indikerar närmaste skyddsrum i händelse av raketattack är bland det första som möter ögat på Ben Gurion flygplats. Metalldetektorer och förhör för inträde på busstationen, tågstationen eller flygplatsen är israelernas vardag. Likaså synen av de tungt beväpnade unga värnpliktiga kvinnorna och männen på väg till eller från tjänst.
Denna samhälleliga anpassning till en verklighet påverkad av väpnad konflikt menar Daniel Bar-Tal, professor vid Tel Avivs universitet, innebär ett slags trauma för befolkningen där varje generation socialiseras in i ett tillstånd av rädsla [3]. Resultatet blir ett samhälle där säkerhet och försvar av landet och invånarna till varje pris blir högsta prioritet och där andra värden som rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter, acceptans och respekt för motståndaren, samt värderingar och praxis som främjar icke-våldsam konfliktlösning riskerar gå förlorade [4]. I fallet Israel märks dessa tendenser bland annat genom hur militära operationer har genomförts, där övertramp mot internationell humanitär rätt har identifierats genom att militären inte agerat proportionerligt, inte gjort tillräcklig åtskillnad mellan militära och civila mål samt inte iakttagit tillräcklig försiktighet [5].
Tillbaka på Västbanken så är inte heller ockupationens och konfliktens verklighet svartvit. Där en skulle förvänta sig finna vemod, uppgivenhet och utmattning rån 47 år av ockupation [6], finns istället en stark känsla av ”sumud” bland palestinierna. Sumud kan översättas till ”orubblig uthållighet”. Sumud har beskrivits som själva själen hos det palestinska folket och tar sig uttryck i folkets beslutsamhet att stanna kvar på sitt land trots militära order om att lämna, att bygga upp hus igen efter en eller flera husrivningar, att fortsätta ta sig till skolan och utbilda sig trots att vägen går genom vägspärrar och kontroller.
Igår träffade vi Abu Harras i Al Jab’a vars olivträd skurits ned av israeliska bosättare tre gånger. Tre gångar har han åter planterat dem. Vi besökte honom då han nyligen fått reda på att hans mark nu officiellt deklarerats tillfalla den israeliska staten, för att användas till nya bosättningar för israeliska innevånare [7]. Istället för att slås ned av denna svåra utveckling är han istället den i byn som leder den juridiska processen mot konfiskeringen. Abu Harras, sumud personifierat.
Jag sitter på tåget från Tel Aviv till Jerusalem och tänker på hur mycket mer det finns än vad som först möter ögat, när en skrapar på ytan i de palestinska och israeliska samhällena. I Israel har relativt välstånd och välmående också den bittra eftersmaken av något som kan liknas vid ett samhälleligt trauma där rädsla och försvar är ledorden, medan i Palestina, där ockupationen påverkar varje aspekt av livet, finns en orubblig uthållighet att leva sitt liv så gott det går. Kanske kan dessa verkligheter motivera en grundlig förändring i samhället, bort från ockupation, mot frihet och rättvisa för båda folken. Jag hoppas. Insha’Allah. B’eezrat Hashem. [8]
Bilder
1. Abu Harras i Al Jab’a visar en del av konfiskeringsordern för hans mark. Foto: Patrick Costello.
2. På tåget från Tel Aviv på väg till Jerusalem. Foto: Maria Lundin.
