Khalil är trött, men alltid vänlig. Han arbetar på ett hotell i östra Jerusalem. Hans främsta uppgift är att se till att frukosten är färdig klockan sju på morgonen, men det verkar inte vara så lätt. Han ser alltid trött ut, gäspar ofta, glömmer bort det man ber honom om. Han behöver ofta påminnas både en och två gånger. Han rör sig långsamt och man förstår att han har det jobbigt. Ändå är han alltid vänlig, orkar ibland ha en glimt i de trötta ögonen och kan nästan alltid le, trots sin trötthet.
När jag pratar med honom förstår jag varför han är så trött. Hans dag börjar alldeles för tidigt. Han bor i Husan utanför Betlehem. Han går upp klockan två, äter frukost och ger sig av till vägspärr 300 i Betlehem, dit han kommer vid tretiden. Då är han en av de första i kön. Han har några timmars väntan tills spärren öppnar klockan fem Nu kan han sova på en bit kartong på asfalten, men någon bra vila är det inte. På vintern är det outhärdligt, med regn och blåst. Kön fylls hela tiden på och klockan fem väntar uppåt 1000 personer på att få komma till sina arbeten. Men för att komma igenom vägspärren krävs ett tillstånd.
Det finns två köer, varav den ena, den humanitära, i princip är öppen dygnet runt, framför allt avsedd för sjuka, som behöver komma till sjukhus i Jerusalem, men också för turister. Den vanliga kön öppnar klockan fem och trycket är starkt. Kommer man inte till jobbet i tid kan man bli utan, så man pressar sig fram. Jag har sett fyra personer klämmas in i vändkors av det hårda trycket.
Vägspärren har tre kontroller. Först kollar en soldat om man har tillstånd. Kommer Khalil genom där skyndar han till nästa, säkerhetskontrollen. Han tar av sig bältet, tömmer fickorna, lägger allt i en plastback och så går han igenom. Köerna är långa och det tar tid. Det finns tre detektorer, men jag har aldrig sett mer än två i bruk. Man skyller på personalbrist, men det är gott om soldater, poliser och civila säkerhetsvakter. Man övervakas också ovanifrån. Beväpnade vakter står på bryggor ovanför detektorerna. De griper in och dirigerar köerna, oftast med hårda röster och mycket bryskt.
Nu återstår sista hindret och han ställer sig i en av köerna dit. Där finns 12 vaktkurer, men oftast är endast fem öppna. Han lägger sitt kort på en avläsare, sätter högra handen på en platta, som läser av hans hand- och fingeravtryck. Maskinen är känslig, för ofta behöver han försöka flera gånger. Men om det fungerar är sista hindret avklarat. Han springer till bussen som går in till Jerusalem. Inte undra på att Khalil är trött innan han börjar jobba!
Berättelsen om Khalil och hans väg till jobbet kan bara ge en svag aning om den stress och press som tusentals palestinier utsätts för vare dag för att komma till jobbet. De vill arbeta och försörja sina familjer. De utsätts varje dag för en inhuman och förnedrande behandling. Vägspärren är förnedrande och fungerar som en daglig påminnelse om Israels ockupation. FN:s organ OCHA (Office for Coordination of Humanitarian Affairs) ger regelbundet ut rapporter om effekterna av ockupationen och muren.[i]
Sista ordet i den här rapporten går till Rana Qumsiyeh, som efter sex år slutar pendla mellan Betlehem och Jerusalem. ”Jag har slösat bort oräkneliga timmar av mitt liv (i vägspärren) och om de räknades ihop skulle det bli 6 månader av ständig förnedring och frustration. Halleluja! Jag kommer inte längre att klämmas mellan kalla metallstänger, inte stå i kö och kvävas av trycket från alla andra och undra om jag kommer att svimma i min klaustrofobi. Jag kommer inte längre att svettas i solen eller dränkas av regnet i väntan på att någon soldat ska vara barmhärtig och öppna. Jag behöver inte längre oroas över byxor med knappar av metall, skjortor med dekorationer i metall eller nya glasögon med bågar i metall, som kanske piper i metalldetektorn som jag måste igenom varje dag. Jag kan ha vilka skor jag vill. Ingen mer oro över att kanske behöva lägga dem på bandet genom röntgenapparaten. Jag kommer äntligen att uppfylla mitt livs dröm, att köra från hemmet till jobbet.” [ii]
