En dag på jobbet för en palestinsk jordbrukare kan börja i en kö utanför en grind. En dag på jobbet för en israelisk soldat kan börja med att hon eller han låser upp grinden och sedan kontrollerar om de som vill passera till marken på andra sidan har tillstånd att göra det.
De som vill till andra sidan måste ha tillstånd, även traktorerna. Grinden är en öppning i den mur som byggts av Israel runt Västbanken. På många ställen följer muren inte gröna linjen, den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Palestina, utan är byggd på palestinsk mark så att den skär av bitar av marken från Västbanken. [1] Många palestinier behöver därför passera muren för att komma till den jord de äger eller arbetar på. Grindarna öppnas av israelisk militär en stund på morgonen, kanske en stund runt lunch och sedan en stund på eftermiddagen. För jordbrukarna gäller det därför att komma i tid för att ta sig in i och ut ur ”sömzonen”, som marken som ligger utanför muren men innanför gröna linjen kallas.
Jag har precis anlänt till staden Tulkarem, där jag kommer vara placerad under de tre månader jag ska vara följeslagare här på Västbanken. Härifrån ska vi täcka områdena Tulkarem, Qalqiliya och Salfit. Efter en inledande utbildning har vi nya följeslagare skickats ut till våra placeringar i Jerusalem, Betlehem, Hebron, Yatta, Yanoun, och hit. Staden ligger i ett vackert landskap med olivträdstäckta kullar, mindre än två mil från havet – dit dess invånare dock inte kan ta sig om de inte har inresetillstånd i Israel. Vi befinner oss alltså precis vid gränsen mellan Västbanken och Israel, nära flera markområden i sömzonen.
På vägen hit, när vi susade upp och ner för berg och genom städer och byar som för mig är nya bekantskaper, såg jag hur en ockupation kan se ut. Först, utanför Jerusalem, den stora militärkontrollen Qalandia. För att resa ut ur Jerusalem mot Västbanken krävs dock inget tillstånd, till skillnad mot i andra färdriktningen. [2] Sedan, på landsbygden, en israelisk militärjeep här, israeliska bosättningar som tittar ner på oss från höjderna, en mindre militärkontroll där. Ockupationen syns tydligt, men situationen känns samtidigt surrealistisk för mig som inte är van. Kanske är den inte något man vänjer sig vid.
Våra första dagar i fält här i området har börjat vid grindarna till sömzonen även för oss. Vi är där för att synas. Enligt de köande palestinierna gör vår närvaro det lättare att passera kontrollen. De soldater som ska öppna grinden kommer ofta sent och som följd börjar då också jordbrukarnas dag på jobbet lite senare. Vi är även där för att räkna. Vi räknar hur många män, kvinnor, barn, traktorer och åsnor som passerar genom grinden från att den öppnas tills den stängs, och håller koll på om någon blir nekad tillträde. Siffrorna blir en del av vår statistik och om något händer rapporterar vi vidare till organisationer som FN och Internationella Röda Korset. När en skock får glatt rusar förbi för att beta nöjer jag mig dock med att konstatera att de är många. Någon bjuder på kaffe, det uppskattas – och det visar att vår närvaro är uppskattad. Det känns fint att dela morgonrutiner med några av de människor som bor här. Jag tänker att jag ska fråga dem om det går att vänja sig vid att arbetsdagen börjar i en militärkontroll.
