För många palestinier i Betlehem innehöll årets sista dag flera erfarenheter som inte alls var hoppingivande. Konflikten mellan Israel och Palestina präglas av upprepade brott mot FN-beslut, internationella lagar och konventioner. På plats i Betlehem tänker jag att ockupationen måste upphöra.
Årets sista dag började för min del tidigt på morgonen vid al-Maniyaskolan i utkanten av Betlehem. Denna gång fanns inga israeliska soldater i närheten av skolan och inga bosättare. Barnen och lärarna kunde obehindrat gå till skolan. Det var en god början. [1] Men mina följeslagarkolleger, som befann sig vid al-Khansa’skolan strax i närheten, fick en sämre start. En israelisk kvinna körde på en nioårig palestinsk pojke, som snabbt fördes bort i ambulans. Kvinnan avvek från platsen.
Ett stort problem för båda skolorna är att bilar kör med hög fart på den väg som eleverna måste använda för att komma till skolan. Den täta trafiken beror till stor del på att det finns flera israeliska bosättningar i närheten. Det vore lätt att minska problemet, säger lärarna, genom att sätta upp skyltar och anlägga farthinder. Men Palestinska myndigheten centralt och lokalt har ingen auktoritet i frågan. Som ockupationsmakt bestämmer Israel över vägar, nybyggnader och anläggningar. Ett farthinder räknas som en anläggning. [2]
För de skolor vi regelbundet besöker är ockupationen påtaglig. Den militära närvaron är hög. [3]
På förmiddagen hade två av oss följeslagare ett möte i byn an-Nu’man med rektor Aysheh Adawi. Skolan har elever från både an-Nu’man och från al-Khas eftersom dessa byar tidigare hörde ihop. Nu finns de belägna på olika sidor om en israelisk gräns upprättad efter kriget 1967. Sedan 2006 finns där en mur och en gränskontroll. [4] Skolbarnen från an-Nu’man måste passera gränskontrollen, där de ofta hindras av soldater som undersöker deras skolväskor. Israel bryter därmed mot internationella lagar och konventioner. [5]
Vårt ärende hos rektorn handlade om en skolbuss. För att underlätta barnens skolväg från den isolerade byn behöver de en skolbuss. Det har länge varit ett starkt önskemål från skolan. Vi hade undersökt saken och kunde redovisa en möjlig lösning. Rektorn tackade, vi tackade för kaffe och te och reste vidare.
Per telefon fick vi uppgift om att en palestinsk markägare, Yousef Ali, hotades av bosättare ute på sitt fält. Det var hans son Feisal som ringde.
Vi for därför tillsammans med Feisal till fältet, som visade sig ligga nära tre israeliska bosättningar: Nikodem, Cedepar och Aldad. [6] Vårt uppdrag som följeslagare här, liksom vid skolorna, är att observera vad som händer för att kunna dokumentara och rapportera. Vår närvaro brukar minska risken för våld i hotfulla situationer.
När vi kom fram såg vi människor på fälten och en militärjeep på vägen bredvid. Efter en stund passerade en av bosättarna strax intill mig, Eli var hans namn. Jag frågade vad som händer.
– Palestinierna kommer inte härifrån och de äger inte marken. Frågan är uppe i domstol och innan det finns ett utslag har de inte rätt att vara här. Vi har tilldelats marken av Gud. Vi judar förföljs överallt. Israel är vårt enda land och nu hindrar vår egen militär och polis oss från att röra oss fritt här, svarade Eli på utmärkt engelska.
Fler militärer och poliser anlände. Spänningen steg. Efter ett tag uppmanade polisen oss att lämna platsen.
När jag senare undersökte saken närmare visade det sig att den palestinske markägaren, Yousef Ali, från den närbelägna byn Drahama hade ett domstolsutslag på att marken i Za’tara är hans och att det är polisens och militärens skyldighet att skydda honom från bosättare när han brukar sin jord. [7] Efteråt förstod jag också bättre varför just dessa fält tycks vara så konfliktladdade. [8] På bosättningen Nikodem bor Israels utrikesminister Lieberman. Han och hans politiska parti är drivande bakom idén att Israel ska expandera genom fler bosättningar på ockuperat palestinskt område. [8]
Nästa anhalt för oss var det palestinska kommunkontoret i byn Tucu’. Vi ville bland annat följa upp frågan om den nioårige eleven som blev påkörd av en bil. Vi informerades om att han inte var svårt skadad. Därefter åkte vi vidare.
En helt ny typ av ärende hade dykt upp i byn Husan. Vi reste dit för att med hjälp av byns förtroendevalde, Taha Hamamreh, undersöka vad som hänt. Han berättade att samma morgon blev en butiksägare, Fais Sabatiin, av med dyrbar utrustning. Butiksägaren själv uppgav att den hade ett värde motsvarande cirka 800 000 svenska kronor. [9]
Vi fick se en video, som visade hur israelisk militär transporterade bort hans utrustning i tre stora containers. Han visste inte vart allt hade tagit vägen. Däremot visade han oss ett kvitto på att han hade betalat de avgifter, som myndigheterna krävt för att han skulle få etablera en ny affär med den utrustning som nu saknades.
På vägen hem sa vår godmodige chaufför Nayef Asakra att han allvarligt funderar på att lämna Palestina.
– Vi har ingen framtid här, hur ska det gå för mina barn?
Till saken hör att FN på en av årets sista dagar avvisade Palestiniernas ansökan om medlemskap. [10]
– Det blir inget gott nytt år, suckade Nayef uppgivet. Han brukar annars vara optimistisk om utvecklingen.
Dagen efter hade Nayef återfått sitt vanliga humör. Han arbetar envist vidare med förhoppningen att ockupationen ska upphöra, att Palestina ska erkännas av fler länder och att konstruktiva fredsförhandlingar ska komma igång.
Bilder
1. Barn utanför al-Maniyaskolan. Foto: Matts Mattsson
2. Följeslagare, barn och militärer utanför Al Maniyaskolan. Foto: Matts Mattsson
