En av våra uppgifter som följeslagare placerade i Hebron är att besöka och övernatta i en by som heter Susiya. Byn ligger på landsbygden i södra Hebronbergen. Vi åker dit varje fredag eftermiddag och stannar till lördag morgon, eftersom sabbaten är den dag då invånarna i den närbelägna israeliska bosättningen är lediga och risken för trakasserier och våld mot palestinier i Susiya är som störst. [1]
Jag och min kollega tar lokaltransport från Hebron till staden Yatta där vår kontakt från Susiya träffar oss. Därifrån åker vi den korta sträckan till Susiya i hans bil. Resan tar bara några minuter på den bra vägen, men palestinier får inte åka på den. I stället måste vi åka på en ojämn och dammig grusväg som löper parallellt med bosättarnas väg, men tar ungefär en halvtimme. Detta beror på att det på det palestinska ockuperade området ofta finns två separata vägsystem: ett för palestinier och ett för israeler.
Susiya är en liten by som består av några familjer som är herdar och jordbrukare. Byn är speciell eftersom det inte finns ett enda hus här. Folk bor i tält och minst en familj i en grotta. Fler familjer brukade bo i grottor fram till för några år sedan då den israeliska armén förstörde bybornas fastigheter och mark och vräkte flera familjer i byn. Trots att Israels högsta domstol beslutade att palestinierna i Susiya hade rätt att åvervända till sin mark, måste byns invånare bo i tält eftersom de inte har tillstånd att bygga hus i Susiya.
Byn ligger enligt Osloavtalet i område C, vilket betyder att Israel har officiellt kontroll över området. På sådana ställen som Susiya är det mycket svårt för palestinier att få byggnadslov. Palestinier i Susiya föredrar dock att bo i tält framför att lämna sin mark och låta bosättarna ta den. Jag och min svenska kollega besöker några familjer. Alla verkar glada att se oss och vi sitter i tält och dricker te. Folk är vänliga och vi småpratar och skrattar trots språkbarriären. En gammal kvinna är väldigt entusiastisk över att prata med oss. Jag förstår ingenting förutom att hon tycker att president Bush var oerhört dålig och vad gäller president Obama — inshallah!
Hennes man sitter brevid henne, men är tyst. Jag märker att hans fot är allvarligt skadad med ett sår som är ett stort hål. Skadan och brist på hälsovård påminner mig om hur fattiga palestinierna är i Susiya. Det finns nästan ingen infrastruktur: inget rinnande vatten och bara lite el från en solpanel. Barnen är alltid förkylda och smutsiga. När jag kliver ur tältet har det mörknat. Natten är klar och stjärnorna tindrar över mig. Allt är mörkt i Susiya, men framför mig kan jag tydligt se den välbelysta israeliska bosättningen några hundra meter borta. Bosättningen och Susiya framstår som två olika världar. Bosättningen omges av ett högt stängsel och består av välbyggda hus, upplysta gator, vatten, el, m.m. På avstånd kan jag urskilja en soldat som patrullerar längs stängslet.
Jag kan inte förstå hur det känns att bo i Susiya under sådana fattiga omständigheter och se bosättningen så nära som har allt och är byggd på palestinsk mark. Vår kontakt som kan lite engelska förklarar hur mycket press, trakasserier och våld palestinier i Susiya utsätts för från bosättare och till och med soldaterna som vill att byborna ska flytta därifrån. Livet är svårt för palestinier i Susiya, men alla som jag pratat med vägrar att lämna sin mark.
Efter middag besöker vi en annan stor familj som bor i en grotta. En pojke frågar mig ivrigt om jag hejar på Barcelonas eller Real Madrids fotbollslag. Jag visar dem några foton av min familj hemma i England. De tittar nyfiket och vill lära sig mer. Är jag gift? Har jag barn? Varför inte? En dag kanske, inshallah! Två tonårstjejer i familjen pratar lite engelska, men är blyga. Efter ett tag säger en av dem till mig att jag ser ut som en syrisk filmstjärna. Jag tar det som en komplimang. Vi dricker mer te innan vi säger god natt och går genom mörkret till vårt tält. Vi två följeslagare sover i ett separat tält och jag väcks tidigt nästa morgon av en tupp som gal, en åsna som gnäggar, några hundar som skäller och massor av får.
Efter frukost åker vi iväg. Vår kontakt i Susiya kör oss tillbaka till staden på den dåliga vägen igen. Framför oss kör en bil fullpackad med unga män. De är alla från Susiya och arbetslösa. Vår kontakt berättar att de åker till södra Israel utan tillstånd för att arbeta illegalt med att plocka frukt. En av männen lutar sig ur bilens fönster och vinkar till oss. Vi tutar och vinkar tillbaka. Ett par dagar senare är jag tillbaka i Hebron och läser att en ung palestinsk man skjutits ihjäl och att några palestinier skadats när de försökte korsa gränsen mot Israel i de södra Hebronbergen. Den israeliska tidningen påstår att den döda mannen var beväpnad och att bilen inte stannade vid en vägspärr. Palestinierna i tidningen är inte samma män som vi såg i bilen på väg från Susiya, men jag ifrågasätter tidningens rapport. Var mannen verkligen beväpnad? Attackerade männen en vägspärr? Eller var det bara en bil med unga män som bor på landsbygden, är arbetslösa och försökte åka till Israel för att tjäna lite pengar? Vem vet?
