Demolering. Ett ord jag knappt visste vi hade på svenska. Efter en dryg månad här har jag redan slitit ut det. Och jag är så enormt trött på ämnet. Ändå måste jag berätta om det. För det är ständigt aktuellt, dag efter dag. Vecka efter vecka. Kanske mer än någonsin just i år. Låt mig ge er ett exempel för att ni ska förstå vad det handlar om. Låt mig berätta om Khirbet Tana.
Khirbet Tana är en by i en dalgång på andra sidan berget från där vi bor, på norra Västbanken i Palestina. Byn har ungefär 250 invånare som alla lever på boskap och av att bruka sin jord. Ett herdesamhälle där majoriteten bor i grottor vilket de säsongsvis har gjort i generationer. Hittills i år har byborna vaknat upp till ljudet av bulldozers vid tre tillfällen.
Bulldozers ackompanjerade av israelisk militär och som kommit för att förstöra deras hem, grottor, tält, djurstall, toaletter, traditionella brödugnar och vattenreservoar. Anledningen till detta är att Khirbet Tana ligger i en så kallad ”firing zone”, ett militärt övningsområde, och därför saknar bygglov för byns samtliga byggnader och konstruktioner. [1]
Ett flertal områden på Västbanken har av Israel utlysts som militära zoner. Palestinier får enbart vistas inom dessa områden med tillåtelse från israeliska myndigheter. Nära 5 000 palestinier bor i nämnda övningszoner. Främst ingår de i beduin- eller herdesamhällen och en majoritet av dem är i stort behov av humanitärt stöd.
Trots att zonernas påstådda syfte är militär träning menar många av invånarna i zonerna att sådan verksamhet aldrig eller väldigt sällan förekommer. Israeliska myndigheter utför regelbundet demoleringar mot byar inom dessa områden. Trots att israeliska bosättningar och utposter etableras inom samma zoner, får de i regel varken byggnader eller konstruktioner förstörda. [2]
Inom samma militära övningszon som Khirbet Tana finns två illegala utposter, bosättningar som båda upprättats utan tillstånd från israeliska myndigheter. Även om flertalet rivningsorder utfärdats mot byggnader i utposterna har få i realiteten genomförts. [3]
Eftersom att Khirbet Tana även ligger i område C, det område av Västbanken som sedan Osloavtalet ligger helt under israelisk kontroll, kräver varje uppförd konstruktion ett godkänt bygglov från israeliska myndigheter. Med konstruktion menas i stort sett allt, från enklare staket till riktiga hus eller el och vattenledningar. Det bör tilläggas att endast 1,5 % av bygglovsansökningarna för palestinier boende i område C har godkänts. [4]
Morgonen den 23 mars rullade militärjeeparna och bulldozerna in i Khirbet Tana, igen. Vi talar varken attefallshus eller friggebodar i det här fallet utan om grottor och djurstallar, liksom tält och latriner som getts i humanitärt bistånd till följd av föregående demolering två veckor tidigare.
Den morgonen i Khirbet Tana revs och demolerades 53 konstruktioner i byn, varav 18 av dessa var byggda med humanitärt bistånd. 22 familjers hem förstördes helt eller delvis. 87 människor drabbades, varav 35 barn. Händelsen är den mest omfattande sedan FN påbörjade sin räkning av rivningar i det palestinska området. [5]
Hittills i år har Israel demolerat 468 hem eller andra konstruktioner på Västbanken, vilket resulterat i att över 650 palestinier tvingats lämna sina hem. Mer än hälften av dessa är barn. Ytterligare drygt 1 800 personer har fått byggnader relaterat till deras inkomst förstörda, varpå 140 av konstruktionerna getts i bistånd till familjer i behov av humanitärt stöd. [6] Enligt Genèvekonventionen är det förbjudet att som ockupationsmakt förstöra människors egendom om det inte är absolut nödvändigt för det militära ändamålet. [7]
Vi står och ser på när människors hem och värdighet återigen rivs och raseras. Jag håller en kvinnas hand samtidigt som hon gråter och ser ut över spillrorna från familjens hem. Sen skrattar hon till mellan snyftningarna och pekar mot en bit plåt som fortfarande står upprätt:
– De lät i alla fall toaletten stå kvar.
