Så får vi då äntligen se vad som finns på andra sidan jordbruksgrinden. Vi stiger upp alltför tidigt i min smak, men vi måste hinna igenom Norra grinden innan den stänger. Vi traskar iväg nerför den branta backen, som vi nu gått utför så många gånger de senaste månaderna. Abu Azzam kommer och hämtar oss med sin ”F16”, som han kallar sin gamla traktor. Vi klättrar upp på vagnen bakom traktorn och skumpar iväg. Innan dagen är slut kommer vi vara ömma lite här och där.
Vi har redan tidigare kollat med soldaterna vid grinden att vi får passera och nu möter de oss med ett leende och önskar oss en trevlig dag. På andra sidan grinden blickar vi ut över ett vidunderligt vackert landskap. Vädret är underbart. Våren är här och vi har äntligen slutat frysa. Solen värmer. Fåglarna kvittrar. Mandelträden står i blom och marken är fylld av olika sorters blommor. Abu Azzams barnbarn Ibrahim plockar den ena blomsterbuketten efter den andra att ta hem till mamma.
I Abu Azzams ”palats”, en enkel stuga bland fruktträden, har hans fru Seham och hennes väninna dukat fram ett rikt frukostbord. Abu Azzam och hans fru tillbringar nästan hela somrarna här ute och sover helst under bar himmel. ”Femstjärniga hotell ska ju vara fina. I det här hotellet har vi tusentals stjärnor”, säger Abu Azzam och skrattar. Vi går in i växthus fyllda med tomater, gurka och paprika. Vi vandrar bland dignande fruktträd (citroner, flera sorters apelsiner, mandariner, clementiner, grapefrukt, pomelo, avocado, guava och en massa andra frukter jag inte ens vet namnet på). Apelsinen smakar extra gott när man just plockat den själv. En sådan rikedom. Jag vill nästan stämma upp i ”Här är gudagott att vara”. Det här skulle kunna vara rena paradiset. Men som vi upplevt så många gånger förut här är de stora kontrasterna ständigt närvarande.
Abu Azzam tar med oss på en rundtur i landskapet. Han berättar att hela Jayyous mark består av 12 500 dunum (1). 8600 dunum är utanför muren, 650 dunum är ”under” muren och ytterligare 600 dunum har konfiskerats av israeliska staten. 4000 oliv- och mandelträd har ryckts upp. Abu Azzam visar oss några uppryckta olivträd. De är ganska små. De stora och livskraftiga har stulits, säger han, och antagligen planterats om någon annanstans, kanske i en bosättning. Abu Azzam visar oss stenar med röda märken. De markerade vilka träd som skulle ryckas upp. Vi ser också blåmålade stenar. De visar var husen ska byggas i den planerade bosättningen North Zufin. Det här är mitt på Jayyousböndernas mark. Det finns också utbyggnadsplaner för den redan existerande bosättningen Zufin.
Abu Azzam tar oss också med till Gröna linjen och pekar på hus inne i Israel. Även detta var Jayyous mark före 1948. Vi åker förbi några bönder som sår på sin åker och vi blir inbjudna på te under träden. De säger att de har problem med grisar som kommer och förstör deras sådd. Vi går på ”grisjakt” bland citrusträden, men ser inga. Mannen som äger marken verkar uppgiven. Han säger att det nästan inte är någon idé att skörda frukten och grönsakerna, för han får så dåligt betalt.(2) Efter teet åker vi vidare och ser snart ett bekant ansikte. Det är en av engelskstudenterna på universitetet i Qalqilya, som vi brukar träffa på onsdagar när vi är där och deltar i konversationsklasser. Vi får te igen. Det gäller att passa på, för snart åker vi hem.
Den unge mannen berättar att han inte fått något tillstånd att passera jordbruksgrinden, men han har tillstånd att åka in i Israel. Han tar sig därför in till sin mark ”bakvägen” via Israel. Abu Azzam tar oss till sin citrusodling och säger åt oss att plocka så mycket frukt vi vill. Här finns alla möjliga sorters frukter och vi plockar nog mer än vi kommer kunna äta. Jag klättrar i apelsinträd för första gången i mitt liv. Vi avslutar dagen på landet i Abu och Um Azzams palats med att äta Makloube – den upp och nedvända nationalrätten. Det är fantastiskt gott. Proppmätta åker vi därifrån med vagnen fullastad med frukt. Vi får lite bråttom eftersom vi måste hinna till grinden som stänger kvart i fem. Vid grinden möter vi för oss nya soldater med gevären höjda. De är inte ovänliga, men jag känner ändå obehag. Kontrasten är total från det rofyllda vackra vi just lämnat bakom oss.
