Klockan är fyra på morgonen och i en avlång bur för människor väntar hundratals palestinier på att Checkpoint Betlehem skall öppna. De hänger över varandra och några sitter på marken med huvudet mot gallret. Lukten av cigarettrök och tätt sammantryckta människokroppar är frän. Trötta glansiga ögon tittar på mig när jag sakta går längs med utsidan av kön.
Vassa gallerstänger och rostig taggtråd skall hindra människor från att klättra in och tränga sig före i kön. Upprörda skrik stiger från kön när en man ändå försöker klänga sig över. I mörkret och kylan har några män tänt eld på en kartong för att värma sig. Jag törs inte tänka på vad som skulle hända om en skjorta eller en byxa fattade eld. Förra veckan fick en man en hjärtinfarkt 10 meter från ingången till kön. Det tog oss över en halvtimme att få ut honom.
Längst upp i kön träffar jag Abu Mohammad. Han går hemifrån strax före midnatt för att få en bra plats där han kan sitta och vänta. Klockan fem öppnar Checkpointen och människor släpps in i vågor genom ett trångt vändkors. Väl inne springer Abu Mohammad för att snabbt hinna till nästa kö i terminalbyggnaden. En gammal man i ljus skjorta stannar upp; han lutar sig över ett räcke och kräks några sekunder innan han fortsätter springa. Det är ett fruktansvärt tryck i kön och det händer att människor bryter sina revben.
Inne i terminalbyggnaden är Abu Mohammad ständigt bevakad. Uppe på en ”catwalk” under taket står beväpnade män och riktar sina automatvapen mot de väntande människorna. Tidigare var terminalen bemannad med soldater, idag sköts den av ett privat israeliskt säkerhetsbolag. ”Det är värre nu” säger Abu Mohammad. ”Tidigare fanns åtminstone en möjlighet att identifiera vakter som spottar på oss, eller väljer ut människor som inte får passera. Idag är det ingen som vågar. Skapar du problem är det kanske du som blir av med ditt arbetstillstånd”. I Checkpoint Betlehem blir palestinier behandlade som djur. De förnedras och straffas för att de försöker ta sig till jobbet.
Artikel 27 i fjärde Genèvekonventionen och Artikel 43 i 1907 års Haagkonvention (IV) skyddar rörelsefriheten för människor under ockupation. Rätten att röra sig fritt får aldrig upphävas eller inskränkas generellt.[1] Muren och Checkpoint Betlehem är byggd på det ockuperade palestinska området och bägge sidorna är en del av det som skall bli en livskraftig palestinskt stat enligt FN, USA, EU och Ryssland.[2] För att ytterligare försvåra situationen stänger Israel ofta övergångarna helt i perioder. Under påsken ströp Israel palestiniernas tillgång till arbete, utbildning, sjukvård och övriga förbindelser i tolv dagar.
Ur högtalarna skriker en israelisk soldat något obegripligt. Abu Mohammed pekar på en grupp män som försöker be på den kalla terminalbyggnadens golv. Ovanför dem på väggen hänger färgglada israeliska turistaffischer. ”Detta är ett hån mot alla mänskliga rättigheter. Men Israel hånar inte bara oss utan också sitt eget folk”. Abu Mohammed tittar sorgset på mig innan han försvinner i folkmassan bredvid metalldetektorerna. Jag står kvar en stund och tittar efter honom. När jag vänder mig om ser jag texten på turistaffischen: ”Come and Feel the Glory of Israel”.
