Solen är på väg ner och dagens varma luft håller på att övergå i skymningskyla. Hani Amer möter oss utanför grinden som han äntligen, efter månader av kamp, fått nyckeln till. Vi kan skymta hans gamla nerslitna hus bakom det taggtrådsklädda stängslet. Huset har stått där länge. En gång i tiden omgärdades det av många tusen tunnland mark, där apelsinträd samsades med blomsterodlingar och kycklinguppfödning. Då var Hani Muhammad Abdullah Amer en välbärgad man, stolt över sina odlingar och sin familj med de många sönerna. Idag är huset helt inkapslat av stängsel och betongmur och på hans mark ligger nu israeliska bosättningar.
På andra sidan stängslet, längs med husets västra sida löper en rad nybyggda bosättarhus. De ligger så nära att man kan se in i vardagsrummen. På baksidan av huset skiljer ett annat stängsel Hanis lilla trädgård från en israelisk militärbas, där ett vakttorn avtecknar sig mot den blodröda himlen. Och på östra sidan reser sig den åtta meter höga betongmuren.
Den israeliska regeringen beslutade i juni 2002 att bygga en mur för att separera Israel från Västbanken, med det uttalade målet att förhindra palestinier från att okontrollerat ta sig in i Israel. På många håll är muren en sex till åtta meter hög betongmur, så som den del som löper utanför Hanis hus, medan andra sträckor består av taggtrådsklädda stängsel. Muren är inte helt färdigbyggd, men dess planerade dragning är 709 kilometer lång. Den gröna linjen — den officiella gränsdragning som skapades i samband med vapenstilleståndet 1949 [1] — utgör ungefär halva sträckan. [2] Murens dragning följer alltså inte denna gränsdragning utan slingrar sig på sina ställen långt in på palestinsk mark.
Mas-ha, byn där Hani bor, har drabbats hårt av murens dragning och av bosättningen Elkana som växer fram alldeles intill, på mark som tidigare tillhörde byborna. Den enda vägen ut för Hani och hans familj går genom en liten grind. Under det första året sedan muren rests och stängslen spärrat in huset fick Hani ingen nyckel till grinden. Han var tvungen att be soldaterna om lov varenda gång han ville lämna sitt hem. Men efter protester och demonstrationer fick han lov till en egen nyckel. Hanis söner däremot har råkat illa ut många gånger. Flera av dem har blivit arresterade när de försökt komma in genom grinden, och det har hänt mer än en gång att soldaterna har avlossat skott mot dem.
Vid 66 års ålder är Hani är en trött man. Israel har vid flera tillfällen försökt få honom att ge upp och lämna huset och den lilla återstående landlotten. Han har fått ta emot både hot och mutor. Israel erbjuder honom pengar, ett nytt hus, dyra bilar. Men Hani vägrar.
– Jag är fången mellan två eldar. Israel försöker med alla medel få mig bort härifrån, de vill bygga samman de omkringliggande bosättningarna till ett enda område. Men om jag tar emot Israels pengar och lämnar min mark kommer palestinierna att anklaga mig för förräderi.
Sedan ockupationen av Västbanken och Gaza inleddes 1967 har Israel uppmuntrat civila israeler att flytta in på ockuperad mark. Bosättningarna är organiserade samhällen som etableras med direkt eller indirekt stöd från den israeliska regeringen, och det är enbart tillåtet för israeliska medborgare eller personer med judisk härkomst att flytta dit. [3] Det finns totalt 149 bosättningar på Västbanken, och cirka 480 000 personer bor i dessa. [4] Bosättningspolitiken strider mot internationell humanitär rätt, eftersom det enligt Genevekonventionen inte är tillåtet för en ockupationsmakt att flytta den egna civila befolkningen till ockuperad mark. [5]
Samtalet tystnar plötsligt. En militärjeep kör långsamt förbi på andra sidan stängslet. Vi ser soldaterna i bilen blicka misstänksamt mot oss. Så avlägsnar sig jeepen och snart ser vi den köra längs de böljande kullarna som ser så fridfulla ut i solnedgången. Dessa kullar där Hani en gång brukade jorden. Dessa kullar där Hanis apelsinträd nu bytts mot Israeliska bosättningar som i snabb takt blir fler och fler och kryper närmre och närmre Hanis lilla hus. Jag vågar knappt ställa frågan eftersom hans situation ter sig så hopplös. Hur ser du på framtiden?
– Framtiden är ljus, trots allt. Ockupationen kommer ta slut och vi kommer inte behöva gå hungriga mer. Jag tror att vi en dag kommer att få tillbaka vår frihet.
