Hebron, en delad stad

Hebron på Västbanken är sedan 1997 delad i två zoner, H1 och H2. I H2 har Israel full kontroll och palestinier som bor här har mycket begränsad rörelsefrihet. Detta gör ockupationen mer påtaglig i H2 fastän också H1 och hela Västbanken är ockuperat.

– Soldaterna är här, säger Abud och låter stressad. Kan ni komma hit?

Det är mörkt och regnigt när vi korsar Ayn Sara mot Cultural symposium club i Hebron. Där har jag stämt träff med Aya, en ung palestinsk universitetsstuderande kvinna som besöker klubben en gång i veckan för att spela oud. Precis när Aya dyker upp ringer telefonen. Det är Abud, den 17-åriga sonen till en av handlarna på marknaden i Gamla stan. Jag försöker förstå vad som händer och Abud förklarar på knagglig engelska att israeliska soldater är utanför familjens affär och kontrollerar de palestinska affärsinnehavarna.
– De tog några personer, och de slår dem, säger han.

Sedan två veckor tillbaka är jag på plats i Hebron på Västbanken som följeslagare i det Ekumeniska följeslagarprogrammet. I Hebron är konsekvenserna av den israeliska ockupationen påtagliga. Sedan 1997 är staden delad i två zoner, H1 som kontrolleras av den palestinska myndigheten och H2 som kontrolleras av Israel [1]. I H2 bor det 33 000 palestinier som lever under israelisk militär lag och flera hundra israeliska bosättare som lever under israelisk civil lag [2]. Palestinier som bor eller går i skolan i H2 har begränsad rörelsefrihet och måste kunna uppvisa sina tillstånd vid de många vägspärrar som finns till och inne i området. Som följeslagare i Hebron ska jag och mitt team bland annat övervaka rätten till utbildning genom att varje skoldag stå vid två av de vägspärrar som palestinska elever och lärare på Cordobaskolan måste passera, och rapportera till bland annat UNOCHA (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) och UNOHCHR (United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights) om de inte släpps igenom som de ska. På samma sätt ska vi övervaka rätten till religionsutövning genom att kontrollera att besökare till al-Ibrahimi-moskén får komma igenom de vägspärrar som omger platsen. Vårt uppdrag är även att utgöra preventiv närvaro i de många utsatta områden som finns i H2 för att bidra till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Vi har redan erfarit att läget i H2 är spänt. Sedan 1997 har över 1 600 affärer tvingats stänga eller har stängt på grund av begränsad tillgång för kunder och leverantörer [3]. De palestinska familjer och affärsinnehavare vi pratat med vittnar om antingen våld och trakasserier från bosättare eller gripanden och nattliga husräder från militären. Det förekommer i sin tur protester i form av stenkastning mot militären från framförallt palestinska ungdomar.

Hela Hebron är dock inte lika präglat av ockupationen. Aya som jag nu har slagit mig ner med är 20 år och bor med sin mamma, två bröder och en syster. Hon studerar en fyraårig utbildning i biomedicinsk analys på Hebrons Universitet och har ett och ett halvt år kvar. Efter kandidatexamen vill hon jobba på ett medicinskt laboratorium.
– Vi är inte lika påverkade här som de som bor i Gamla stan (H2) är. När jag var liten bodde vi på Bir-es-sabe i H2 och jag minns att soldater kom till vårt hus en natt, ställde upp oss mot väggen och sökte igenom huset. Då var jag kanske fem år. Den händelsen har verkligen fastnat i mitt huvud, säger Aya. Nu bor vi här i H1 och känner oss tryggare.

Aya berättar att hennes mamma dock är mer orolig för henne än för bröderna och vill inte att Aya ska åka till Gamla stan eller andra delar av H2 över huvud taget.
– På det sättet påverkas jag av ockupationen, jag har inte min frihet.

Hur ser hon då på framtiden?

– Svårt att säga. Det finns få jobb här men det är svårt att resa. När vi palestinier vill åka någonstans känner vi verkligen av vår begränsade rörelsefrihet. Det är inte bara som för er européer att visa ett pass vid en gräns. Vi måste genom vägspärr efter vägspärr för att ens komma till gränsen. Jag hoppas kunna ha en framtid där jag är mer fri och kan resa.

Jag tänker samtidigt som vi säger hejdå, att för att för att Ayas drömmar ska bli verklighet måste ockupationen upphöra.

Min kollega som tog över telefonsamtalet med Abud har under tiden fått reda på att Christian Peacemakers Team (CPT) varit på plats och filmat situationen och att militärerna nu har lämnat, så vi bestämmer att besöka familjens butik och följa upp incidenten dagen därpå. Vi inser att det kommer bli tre intensiva månader i Hebron.