Hjälten och hjärtat bakom vårt uppdrag i Betlehem

Mohammad Adnan Asakreh, den unga man som har öppnat upp hela sin värld för oss och utan vem våra månader i Betlehem inte hade varit desamma. Utöver att ha fungerat som vår chaufför så har Mohammad varit vår huvudsakliga länk in i det palestinska samhället. Vår stöttepelare. Vår tolk. Personen vi har frågat om i princip allt. Mohammad och hans familj kommer för all framtid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Under vår tid som följeslagare i Betlehem har vi nästintill varje morgon blivit upplockade av Mohammad Adnan Asakreh i en liten korsning, vilken ligger bara några fåtal meter från den skiljemur som avgränsar Betlehem från Jerusalem. Det har från dag ett för mig och mina tre team-medlemmar varit svårt att förstå att Mohammad aldrig har varit i Jerusalem. Eller kanske har vi inte velat förstå. För visst vet vi att ockupationen gör sig tydlig på detta sätt för stora delar av den palestinska befolkningen. Mohammad har berättat hur han otaliga gånger har sökt tillstånd att passera gränsen hos den israeliska civila förvaltningen (1), men utan framgång. Aldrig har han fått en förklaring till varför han blivit nekad. Nu har han gett upp, säger han. Oavsett de sätt på vilka ockupationen påverkar Mohammads, och hans familjs, dagliga liv är den viljekraft som han utstrålar få förunnad. Den styrka och motståndskraft som Mohammad, liksom många andra palestinier, besitter är beundransvärd.

Med sina 27 år är Mohammad nummer tre i en skara av totalt fem syskon, tre pojkar och två flickor. Hela hans familj och släkt bor i byn Jannata utanför Betlehem. Byn är hans allt. Hans stolthet. Han har precis byggt klart sitt hus där han nu bor med sin fru och åtta månader gamla son. Det ljusblå huset ligger fint i en sluttning strax nedanför hans föräldrars hem, på vars veranda vi har suttit flera gånger. Jag minns särskilt en eftermiddag i början av mars. Solen sken som aldrig förr. Koppar med te och ett fruktfat stod på ett par pallar framför oss. I Mohammads knä satt hans son. Hans första barn. Den blå ballongen som sonen höll i ett hårt grepp med båda händer flög fram och tillbaka mellan oss alla där vi satt i en halvcirkel. Under dessa månader är det ingenting som har fått Mohammads ögon att glittra så mycket som när vi har pratat om hans son. Glädjen, och hoppet, har inte gått att ta miste på.

När jag pratar med Mohammad om hur det känns att arbeta för Följeslagarprogrammet så berättar han att det känns bra att hjälpa människor och dela deras smärta. Det är viktigt att ha i åtanke att Mohammad nästan alltid finns vid vår sida, vare sig vi exempelvis besöker familjer vars barn blivit arresterade av israeliska säkerhetstjänsten eller bevittnar och rapporterar husdemoleringar. Samtidigt berättar Mohammad att han känner sig trött.
– Det är ett tufft arbete med tanke på att jag själv lever med samma problem som vi hör de människor vi möter berätta om. Till exempel så sitter två personer i min närhet i israeliskt fängelse till följd av ockupationen. Jag har även fått mark konfiskerad och har mark som ligger inne i en bosättning, vilket gör att jag inte har möjlighet att bruka den längre.

Mohammad började arbeta för Följeslagarprogrammet 2017, då han tog över efter sin farbror. Flera gånger har han berättat för oss hur tufft det var i början då han knappt kunde prata någon engelska alls. Jag kan bara försöka föreställa mig det sätt på vilket kroppsspråk och Google translate var av yttersta vikt på den tiden. Med oss pratar Mohammad bra engelska, något som han dessvärre har väldigt svårt att ge sig själv beröm för. Vi har alltid varit noga med att påpeka hur imponerade vi är av det sätt på vilket han har lärt sig engelska, detta utan att ha tagit en enda lektion eller läst en enda bok. Mohammad har däremot kunnat skratta gott åt våra tafatta arabiskakunskaper. Eller han har snarare skrattat med oss, för inte har vi varit sena med att tillsammans med honom varje dag öva på nya arabiska ord och uttryck. Jag kommer för alltid bära med mig de otaliga timmar som vi har tillbringat i hans bil tillsammans, skrattandes och skämtandes, något som har varit otroligt viktigt och fungerat som en sorts försvarsmekanism för oss alla. Aldrig kommer jag att glömma alla de gånger som Mohammad har utbrustit med ett stort leende ”Till Jerusalem, eller hur?” när vi har närmat oss vårt hus och därmed muren och staden som han aldrig har besökt och kanske aldrig kommer att kunna besöka.

Det är näst intill omöjligt att i ord beskriva hur otroligt dedikerad Mohammad är till sitt arbete med oss följeslagare. Det han sade till oss en lördagsmorgon när vi satt runt bordet i vårt kontor och planerade den kommande veckan säger mer än tusen ord.
– Den whatsapp-grupp som jag har med er är den enda konversationen jag aldrig sätter på ljudlöst när jag sover. Jag finns alltid redo för er, sade han med en självklarhet svår att i efterhand återberätta.