Det är rått och kallt. Mörkt och disigt. Hundratals människor har redan börjat köa för att ta sig till arbetet genom den stora terminal som utgör vägspärr 300 i Betlehem. Här gör ockupationen sig påmind varje morgon.
Tänk dig att börja varje arbetsdag med att stå tätt intill människor i kö mellan galler. Gå genom en metalldetektor och visa id-handlingar samt eventuellt bli kroppsvisiterad.
Varje morgon passerar mellan fyra och sextusen palestinier genom vägspärr 300 i Betlehem för att komma till sitt arbete eller för att söka sjukvård, besöka anhöriga eller för att be i Jerusalem. [1] Om du blir genomsläppt, vilket alla inte blir, kan du ha turen att passera på någon halvtimme. Har du otur så tar den trånga passagen flera timmar. Därför börjar många köa redan vid fyra på morgonen.
Muren som Israel byggt är i Betlehem helt dragen på ockuperad palestinsk mark. När muren är färdigbyggd kommer den vara 712 km lång och 85 % kommer att vara dragen innanför den gröna linjen. [2] På vissa håll är muren tolv meter hög och i Betlehem skär den genom bostadsområden, separerar familjer från släktingar, mark och arbetsplatser.
Under en promenad längs muren intill vägspärr 300 passerar jag ett av dessa bostadsområden. En kvinna kommer ut och vill gärna berätta sin historia om hur militären började förbereda byggandet av muren under 2003. [3] Detta skar av skolvägen för hennes barn och gjorde att hennes man blev arbetslös eftersom hans bilverkstad, som tidigare låg bredvid deras hus, hamnade på andra sidan muren. En dag när hennes barn kom hem från skolan var deras hus sedan omringat av tolv meter höga cementblock.
På vissa håll i Betlehem är muren fortfarande under konstruktion. Mohannad al-Qaisy från den palestinska fredsorganisationen Joint Advocacy Initiative, JAI, visar oss ett område i Bir Ouna där mark konfiskerats av palestinier för att bygga muren. [4] Vi ser uppriven mark och förstörda olivträd. Några träd är 2000 år gamla. Ovanför oss ser vi vägen som kopplar samman israeliska bosättare i Jerusalem och Hebron. När muren byggts färdigt så kommer familjerna att isoleras från sin mark och de kommer att tvingas att resa 45 minuter med bil samt passera en vägspärr för att nå sin mark, berättar Mohannad.
Senare under dagen, i en kyrka i Beit Jala strax utanför Betlehem, träffar vi Xavier Abu Eid som engagerat berättar om konfiskering av land i området Cremisan. 1967 hade Cremisan 15 000 dunam [5] land men nu finns endast 4500 dunam kvar. Området brukades inte bara av familjer som äger marken och har jordbruk där utan också av många familjer som vill umgås ute i naturen och promenera. Det har länge varit en viktig plats att mötas på, framförallt för kristna i området. [5]
För att protestera mot konfiskeringen av land och byggandet av muren så samlades människor till bön varje söndag. Genom att använda ickevåld som motstånd fick Cremisan mycket uppmärksamhet i internationella medier och i april 2015 beslutade Israels högsta domstol att stoppa byggandet av muren här.
– Vi kände att det var ett mirakel, säger Xavier och fortsätter:
– Vi kunde gå tillbaka till de ungdomar som varit med i bön varje vecka och säga att ickevåld fungerar.
Men i augusti tog domstolen ett nytt beslut där de hävdade att de tidigare beslutet bara betydde att en sektion av muren skulle sluta byggas. [6] Gruppen begav sig tillbaka för att fortsätta protestera genom bön och ickevåld, men den israeliska militären kom, drog upp träd och brukade våld mot de fredfulla demonstranterna.
– Barnen som tidigare bett med oss såg detta, säger Xavier frustrerat.
– Vad tror du att dessa unga människor gör nu? De är ute på gatan och kastar sten. Det finns inget värre än att lämna människor utan något att förlora. Till och med när vi fick ett domslut så ändrade domstolen detta beslut.
När jag går längs muren i Betlehem intill vägspärr 300 ser jag vädjande budskap om fred målat i olika färger. Men jag förstår, efter mötet med gruppen som engagerat sig genom ickevåld för att söka stoppa landkonfiskering, att freden också känns långt borta för många människor i Palestina. Speciellt de unga som växt upp sedan Osloavtalet slöts och sett hur muren byggts, land konfiskerats och bosättningarna växt. [7] Hoppet på internationell påverkan är därför stor.
– När palestinier ber exempelvis Norge att erkänna Palestina som stat så ber vi om hopp. Ett erkännande skulle också skicka ett budskap om att ickevålds arbete fungerar, säger Xavier Abu Eid och ser spänt på gruppen norska ungdomar som lyssnar.
– Kanske lever hoppet på ungdomar ändå både innanför och utanför Palestina.
