Klockan är 03:00 väckarklockan ringer jag går upp och tittar ut genom fönstret. Det är mörkt ute och ser ut att vara en kall morgon, dags att bege sig till Tarqumia terminalen [1] för dagens första arbetsuppgift.
Efter ungefär 20 minuters bilfärd närmar vi oss Tarqumia Checkpoint. [2] Det första man lägger märke till är en stor vit plåtbyggnad som lyses upp av massa lampor. Senare lägger man märke till de hundratals meter med taggtråd som ringlar sig runt terminalen samt ett högt stängsel med taggtråd högst upp och övervakningskameror. När vi stigit ut ur taxin ser vi en tyvärr vanlig syn, cirka 700 personer som trängs i ett stort skjul för att komma först fram i kön, alla vill komma till jobbet i tid. Denna dag som nästan alla andra söndagar är det så mycket folk att de inte ens får plats inne i plåtskjulet utan kön ringlar sig långt utanför. Man hör tydligt ljudet från alla de köande inne i plåtskjulet, skrik av frustation över att behöva utstå detta varje dag.
Vi är här två gånger i veckan för att observera hur situationen är för arbetarna. Terminalen i Tarqumia är inget unikt i sig. Över hela Västbanken finns det vägspärrar både mellan städer och även mot den israeliska gränsen. Tarqumia är en väggspärr som är till för de arbetare som bor i Hebron-området och arbetar inne i Israel. För att ha tillåtelse att arbeta inne i Israel måste de dock ha speciella tillstånd. Vissa har tillstånd för att vistas en hel vecka i Israel medan andra enbart har dagstillstånd. Detta innebär att de måste pendla varje dag och mellan vissa tider på dagen. Missar man dessa tider kan tillstånden dras in.
Tillstånden för arbetarna tillhör inte dem själva utan arbetsgivaren, detta innebär t.ex. att de inte kan veta om deras tillstånd dras in. Ibland dyker arbetarna upp vid terminalen bara för att bli nekade inträde utan att veta varför. Arbetsgivaren behöver inte ens informera dem om att de sagt upp deras tillstånd. [3]
En av personerna som passerar dagligen genom Tarqumia berättar att han är trött på situationen.
– Det är så här varje dag, de behandlar oss som djur. Vore det inte för att lönen är så mycket bättre på den israeliska sidan och för att jag måste försörja min familj hade jag nog inte stått ut med detta. Jag går upp kl 02:30 varje dag för att vara på jobbet kring 07:00. Ofta kommer jag försent vilket gör att min arbetsgivare drar av på min lön.
Mannen går vidare in i myllret av hundratals människor för att försöka komma fram i kön som nu varit stängd i 20 minuter. Frustrationen har ökat markant, folk försöker bända loss redan söndriga delar av plåtskjulet för att komma in o ställa sig i kön samtidigt som andra klättrat på metallbjälkarna i taket för att sedan hoppa ner längre fram i klungan av köande människor. Människorna står sammanpressade mot metallgaller och pressas sakta framåt av de andra köande. Men väntandet är bara första delen. Nästa del är att bli igenomsläppt genom ett vändkors som är öppet ungefär 3-4 minuter för att sedan stängas ner i 10-15 minuter först då är de inne i terminalen. När man väl kommit in i terminalen så väntar ännu en kontroll genom metalldetektor och ännu ett vändkors. I många fall stängs vändkorsen och kön står stilla i ytterligare 10-15 minuter. Nästa del är att personalen går igenom väskorna och arbetarna blir visiterade samt går igenom en kroppscanner. [4] I vissa fall kan de även bli förhörda. Allt detta gör att hela proceduren med att ta sig igenom terminalen kan ta allt mellan 20 minuter till 3 timmar.
Efter att ha stått utanför terminalen i cirka 2 timmar går jag bort för att hämta en kopp te och ser då samtidigt att en person blivit nekad inträde och fått vända tillbaka. Jag går fram till honom för att fråga varför han inte blivit insläppt. Han berättar att han inte vet, han visar upp sitt tillstånd och menar på att det är giltigt till och med maj månad. Han berättar att detta inte är ovanligt och undrar vad vi gör här och om vi inte kan kontakta någon för att berätta hur situationen är här vid terminalen. Jag försöker förklara att vi är här för att dokumentera och skriva rapporter om vad som sker för att på det sättet kunna förändra situationen. Mannens svar är enkelt och ärligt:
– Det är bra men vi behöver hjälp nu. Vad kan du göra nu?
Detta är frågor man ofta får och man känner sig väldigt hjälplös då det inte finns mycket vi kan göra för att förändra situationen just nu. De flesta andra terminaler har en så kallad Humanitarian Hotline dit man kan ringa för att se varför det går långsamt eller om någon blir sjuk eller råkar ut för en olycka. Vid Tarqumia finns inte detta då det är en privat terminal. Detta är ett numera vanligt förekommande fenomen. Många av terminalerna som förr drevs av militären har nu gått över i privat ägo vilket försvårat situationen ytterligare.
Klockan är 06:30 och det är dags för oss att bege oss hem. Jag känner mig otroligt trött och ser fram emot att komma hem för att kunna sova 3 timmar innan det är dags för nästa arbetsuppgift. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på dessa arbetare som inte har denna möjlighet utan nu har 8 timmars arbete framför sig för att sedan på börja sin resa hem genom samma terminal. Jag undrar hur de står ut och tänker på vilken otrolig påverkan detta måste ha på deras familjeliv och sociala liv.
