Jag sitter på taket mitt emot den Nya porten till Jerusalems gamla stad, med utsikt över Olivberget, Al Aqsa-mosken, Den gyllene domen och Västra muren. Gravkyrkans klockor slår endast 100 meter bort. Stämningen är stillsam när skymningen lägger sig, men för bara några timmar sedan trängdes tusentals människor mellan Gamla stans murar, för att fira den ortodoxa påsken.
Claire Anastas hade fått tillstånd att besöka Jerusalem. Hon beskriver påskens mening:”För mig är påsken mycket betydelsefull, med det heliga ljuset som kommer ut ur Jesus grav. Det symboliserar hur något ännu fortgår, att det fortfarande finns heligt ljus i det heliga landet. Det ger mig hopp, att Jesus och Gud alltid lyser upp våra liv med sin närvaro.”
Till vardags bor Claire med sin familj i Betlehem, instängd av muren på tre sidor, och oviss om framtiden då huset ligger i Område C, vilket enligt Oslo-avtalet betyder att det är under israelisk militärkontroll. När jag talar med Claire som lovat att fira påsken med mig, säger hon: ”Det tillstånd vi behöver få för att kunna åka till Jerusalem var indraget av myndigheterna. Så vi stannade här i Betlehem, och firade när scouterna kom hit med ljuset från Jerusalem. De spelade musik, scouterna paraderade på gatorna och det var en festlig stämning. Kanske till och med bättre än i Jerusalem, där vi märkt att det brukar vara så mycket trängsel och upplevt att de israeliska säkerhetsstyrkorna brukar vara våldsamma.”
För att uppleva påsken, slog jag istället följe med Rahaniya, en 78-årig rumänsk dam, som är i Jerusalem för första gången i sitt liv. Det var en dröm hon delade med sin man, som tyvärr gick bort för några månader sedan. Efter två timmars väntan i trängsel, då flera män blir arresterade med strypgrepp av israeliska poliser och militärer släpps vi in i den gamla delen av Jerusalem. Vi kommer bara ett kvarter innan nästa stopp, där vi efter en timmes trängsel hittar en stol för Rahaniya att sitta på. Polisen knuffar dock plötsligt tillbaka alla, och en polisman välter medvetet stolen hon sitter på och vi blir nedtrampade.
Denna onödiga handling, förföljer mig. Jag försöker därefter förtvivlat vara ett skydd för henne, så att hon inte ska klämmas i massorna. Vi fortsätter framåt mot gravkyrkan för att tända våra ljus och fira dagen med massorna. Claire Anastas hindras av muren, och Rhanyia får utstå fysiskt våld av de isralesiska säkerhetsstyrkorna. För båda försvåras och hindras de från att utöva sin religion fritt. Respekten för dem och deras tro, likväl som deras rörelsefrihet och likavärde, är bristande.
Jesus dog på korset för två tusen år sedan, men hans folk lider än idag. Den kristna minoriteten har minskat drastiskt i Israel, där den ligger på mellan 1,8-2,5% av befolkningen, och det ockuperade palestinska territoriet, där den ligger på mellan 0,9-1,7% av befolkningen.[1] Rhaniya och jag, två besökare i landet, kommer aldrig hela vägen till gravkyrkan, det är barrikerader i vägen. När vi slutligen snubblar ut ur trängseln med våra tända ljus försöker vi undvika säkerhetsstyrkorna.
Vi ser en man som knuffas upp mot väggen av en kvinnlig polis. Poliserna pekar på hans rosa boxershorts som blivit synliga. Om det finns något som är roligt, eller finns att fira med denna dag, så undgår det mitt förstånd, då jag upplever att den bristande respekt för religionsfrihet ännu fortgår. Och det känns likväl sorgligt, som onödigt.
