Tystnaden lägrade sig. ”Är du rädd,” frågade en av tjejerna. ”Lite,” svarade jag, fast egentligen var jag inte rädd, kände bara en stor obehagskänsla. ”Är du rädd,” kontrade jag. ”Ja,” svarade hon.
Kafr Qaddum är en liten by på norra Västbanken som har funnits där i många hundra år. Ja, den räknar sina dagar ända tillbaka till Abraham i gamla testamentet.[1] Närmaste granne är bosättningen Qedumim som har funnits där sedan 1975.[2] Bosättningen är till största delen byggd på mark som tillhör Kafr Qaddum men det verkar inte bosättarna bry sig om. Enligt 4:e Genéve-konventionen, artikel 49[3], är bosättningar illegala, så även Qedumim.
Inte nog med att Kafr Qaddum blivit av med en massa mark till sin granne, de har också fått en av vägarna ut ur byn avstängd för att den går för nära bosättningen. Det innebär att om byborna vill åka till Nablus, som är närmaste stad, har de nu ca 12 km längre väg[4].
Som protest mot vägavstängningen samlas byborna varje fredag till en demonstration där vägen har stängts av. Varje fredag bemöts demonstranterna av militär som skjuter tårgas mot dem.Precis där vägen har stängts av ligger sista huset i byn. Där bor en 10-barnsfamilj, tre av barnen är i och för sig utflugna, men de andra bor kvar hemma. Varje fredag går soldaterna upp på taket till familjens hus och står där och skjuter tårgas mot demonstranterna. Det innebär att hela huset blir fyllt av tårgas och familjen upplever situationen otroligt skrämmande. Mamman, som är i min ålder, har tryck över bröstet, svårt att andas och hjärtklappning av den ångest och oro det är att varje fredag ha militären, inte bara runt huset, utan även ovanpå. De ekumeniska följeslagarna har under flera månader stöttat familjen och för ett par veckor sedan frågade familjen om vi ville vara hos dem under demonstrationen. Två av mina teamkamrater åkte dit en fredag, men militären uppmanade dem att ge sig av.
Fredagen därpå gjorde vi ytterligare ett försök. Jag åkte dit, ensam, redan kl 9.30 på morgonen, långt innan militären visar sig i byn. Jag blev verkligen varmt mottagen. Hela familjen visade sin stora glädje över att jag lyckats komma dit och tre av tonårstjejerna tog till sin uppgift att under förmiddagen lära mig arabiska. De ställde frågor på engelska och jag fick svara på arabiska. De fick många tillfällen att skratta över mitt hemska uttal och vi hade verkligen jättekul.När mitt huvud absolut inte klarade av mer arabiska, började vi prata mode, kläder och smink och det hela slutade med att jag fick manikyr och mina naglar blev vackert rödmålade.
Vid middagstid hörde vi militärjeepen komma och plötsligt förvandlades den uppsluppna stämningen i huset. Gardinerna drogs för, ytterdörrarna stängdes och man tätade springorna i dörren med madrasser, kuddar och tyg. Tystnaden lägrade sig. ”Är du rädd,” frågade en av tjejerna. ”Lite,” svarade jag, fast egentligen var jag inte rädd, kände bara en stor obehagskänsla. ”Är du rädd,” kontrade jag. ”Ja,” svarade hon, ”dessutom håller jag på att få huvudvärk.” Nu erkände resten av familjen att de också var rädda och alla kröp vi närmare varandra. Den yngsta sonen, vars engelska, om möjligt är sämre än min arabiska, pekade på mig, sedan pekade han upp mot himlen och sa: ”Gud”. Därefter gjorde han korstecknet, pekade på mig igen och gjorde ytterligare ett korstecken. En av tjejerna plockade fram Koranen och reciterade några verser ur den. Där satt vi, jag som är kristen och de som är muslimer, och tillsammans fick vi be till Gud om beskydd inför det som låg framför. I den stunden fanns inga religionsgränser.
Nu hörde vi demonstranterna som stod utanför och sjöng och klappade i händerna. Det lät riktigt festligt. Men det varade inte så många minuter innan vi hörde skottlossning och smällarna av de ljudbomber som sköts. Dessutom kände vi lukten av ”skunk-water”, en brun, illaluktande vätska som militären brukar spruta över demonstranter, och det räcker med att du får en enda droppe av det på dig för att du verkligen ska lukta skunk i flera dagar.
Nu hörde vi också hur soldaterna gick uppför trappan till taket på huset där vi var. Om möjligt blev vi ännu tystare och mer stilla. Och nu började skjutningen på allvar. Det var ett oavbrutet skjutande från taket och vi kände tårgasen, som kröp in genom fönster och dörrar, sticka i näsan. Där satt vi med halsdukar framför näsa och mun för att så mycket som möjligt filtrera luften vi andades.
Efter en timme var allt över och vi kunde gå ut och inspektera vilka skador som uppstått av skjutningen idag. En ytterlampa på huset var sönderskjuten. Jag stannade ytterligare en stund hos familjen, därefter förenade jag mig med mina team-kamrater som observerat demonstrationen utifrån. När vi skulle ta oss tillbaka till Tulkarem visade det sig att det var en tillfällig vägspärr vid utfarten av byn. Den enda utfart som finns kvar eftersom den andra vägen är avstängd. Jag frågade militären vid vägspärren varför de stod där, och han förklarade för mig att fem soldater hade blivit träffade av stenar under demonstrationen. För att visa palestinierna att våld inte lönar sig, var nu ingen tillåten att passera ut ur eller in i byn de närmaste två timmarna. Jag håller fullständigt med honom om att våld inte ska löna sig, men enligt fjärde Genéve-konventionen artikel 33 får man inte tillämpa kollektiv bestraffning[5]. Dessutom hade mina teamkamrater massor av foton på skadade bybor, skador som de fått då militären skjutit tårgasbehållarna rakt in i människomassan så det var inte bara ena sidan som utövat våld.
I bilen hem började jag gråta. Jag grät inte på grund av tårgasen. Men jag grät av tacksamhet över den omsorg, glädje och kärlek jag fått av familjen jag besökt under dagen. Och jag grät av förtvivlan och sorg över den hopplösa situation de och många med dem lever i.
