”Vi ska se solnedgången”, löd Hanna Barags nervösa svar när hennes landsman, en israelisk soldat, lika nervöst frågade henne vad hon hade att göra vid vägspärren Qalandiya [1]. Året var 2001 och soldater vid vägspärren var inte vana vid besök av landsmän. Hanna var då 65 år och hade rest dit med en väninna, båda upprörda över vad de hört en journalist berätta om militära gränsövergångar. På plats var det mycket värre än de anat.
– Jag var mycket överraskad och bestört över hur människor blev behandlade och kände mig tvungen att höra mig för om situationen hos organisationer som arbetar för fred och mänskliga rättigheter, berättar Hanna för oss följeslagare, samlade i Jerusalem före avfärd till våra placeringsorter.
Hanna och några andra kvinnor bestämde sig kort efter första besöket för att övervaka händelser vid gränsövergångarna, och de bildade organisationen Machsom Watch [2], som betyder Vägspärrsbevakning.
Först gällde övervakningen den stora terminalen vid Qalandiya och sedan också andra gränsövergångar i den illegalt byggda mur [3] som skiljer israeler från palestinier. Kvinnoorganisationen verkar för att människorna som passerar vägspärrarna ska behandlas värdigt och i enlighet med mänskliga rättigheter.
– Det dagliga livet för palestinier har blivit värre under de 15 år som vår organisation hjälpt människor att få klarhet i varför id-kort och tillstånd inte varit giltiga när de stoppats i kontrollen. Idag är vi cirka 250 kvinnor som är engagerade i att se, rapportera och sprida information världen över om vad som händer i vägspärrarna. Men vi övervakar inte lika ofta som förr. Unga människor som engagerar sig har familj och måste sköta sina jobb. Och jag har slutat; jag är ju 80 år nu och har gjort så gott jag kunnat.
Trots ålder ger Hanna intryck av att vara stark. Hon talar klarspråk om dagliga orättvisor och vi lyssnar nästan andlöst. De som trängs vid vägspärren i Qalandiya och i andra gränsövergångar tidiga morgnar är palestinska arbetare från Västbanken som behöver ta sig över gränsen för arbete i det av Israel annekterade Östra Jerusalem eller i Israel.
Arbetslösheten på Västbanken låg på ca 20 % 2012 enligt den palestinska centralbyrån för statistik [4].
Hanna är starkt engagerad för de palestinska arbetarnas arbetsförhållanden.
– Glöm demokrati! När det gäller de palestinska arbetarnas rättigheter råder en annan logik; eller bättre; här är allt ologiskt och godtyckligt. Ända har vi i Machsom Watch lyckats hjälpa mer än 1700 palestinska arbetare som haft problem med arbetstillstånd.
Hanna håller uppe tempo och intensitet i sitt föredrag när hon beskriver vad som gäller för att en palestinier från Västbanken ska få eller få behålla arbete i östra Jerusalem eller i Israel.
Arbetsgivaren måste ha tillstånd för att anställa palestinier. En viss areal för odlingar eller en viss storlek på byggarbetsplatsen eller liknande kan ge en arbetsgivaren möjlighet till att anställa ett visst antal palestinier. Innan muren byggdes fanns inte dessa restriktioner.
Numera tar det på grund av dem tid för de palestinska arbetarna att ta sig till arbetet, och det är viktigt att komma i tid på morgonen för att inte riskera sitt arbete.
Machsom Watch kämpade i tio år för att spärrgrindarna i vägspärren i Qalandiya ska öppnas klockan fyra på morgonen så att de palestinska arbetarna från Västbanken hinner till sina jobb i Östra Jerusalem och i Israel, en kamp som de vann.
En orsak till problem är att en israelisk arbetsgivare nöjer sig med att meddela den israeliska myndigheten DCO [5] om det inte längre finns arbeten, men arbetaren informeras inte, berättar Hanna Barag. Ett arbetstillstånd är giltigt i sex månader och det tar ungefär en månad för en arbetare att få nytt tillstånd.
Ett tillstånd att arbeta i östra Jerusalem innebär inte rätt att uppehålla sig där. Allt som man i övrigt kan vilja göra på andra sidan muren kräver särskilda tillstånd – tillstånd för sjukvård, rättegång, utbildning eller för speciella händelser. En palestinsk ambulans får inte köra igenom gränskontrollen i muren utan tillstånd, utan två ambulanser backar upp, en palestinsk och en israelisk, och omlastning sker – om tillståndet till sjukvård godkänns.
Ändå händer det att palestinier som har tillstånd nekas att passera vägspärrarna i muren.
– Vi inom Machsom Watch får många frågor från palestinier om varför man inte kommit igenom kontrollen, trots kallelse till sjukhus eller rättegång eller trots arbetstillstånd. Senaste månaderna har vi skickat 140 skrivelser till DCO om förklaringar och nya tillstånd, säger Hanna Barag.
En del av mitt uppdrag som följeslagare är att likt Hanna Barag stå vid vägspärren i Qalandiya. Då ser jag mestadels tålamod bland arbetarna i kön, som inte sällan växer till 100 meter. Med en sådan kö tar det 40-50 minuter att komma igenom vägspärrens kontroller. Under tre timmar passerar upptill 3 000 män och ett 50-tal kvinnor.
Många hälsar med ”God morgon!” och ”Välkomna!” till oss. Vi hälsar tillbaka, men delar också frustrationen över ett inhumant system.
Säkert längtar alla efter att se solen gå upp över detta mörker. En sol som leder till slut på ockupationen och tar rättvis fred som följeslagare.
Bilder
1. Hanna Barag, grundare av Machsom Watch. Foto: Pär Lewin Ronnås
2. Kö i den gallerförsedda terminalen in till ID-kontroll. Foto: Kenneth Kimming
