Mahyoub Elamur är född och uppvuxen i Khirbet Samra, ett litet samhälle i norra Jordandalen. I Khirbet Samra tog han vid familjeyrket som herde, bildade familj och har idag sju barn. Det liv som han och hans familj skapade i Khirbet Samra har de nu tvingats lämna efter att livet i där har blivit allt för osäkert. Livet gick från att handla om utveckling till att handla om överlevnad och säkerhet.

Jag träffade Mahyoub under min andra dag i Jordandalen, då han med ett stort leende och nyfikenhet tog emot mig som den färsking jag var. Jag var inte den första följeslagaren han hade träffat, han har samarbetat med oss i två år. Trots det långa samarbetet kan jag inte ha tagit miste på hans genuina entusiasm vid vårt möte. En entusiasm som jag kan tänka mig han också har haft i möten med alla andra följeslagare (1). Mahyoub gav mig min första introduktion till livet som herde och jordbrukare i Palestina. Han lärde mig bland annat lockropen som används för att kommunicera med fåren, men jag och min kollega fick också direkt hugga i och hjälpa till att bärga höet från hans åker. Det blev ett bra dagsarbete som gav en tillfredsställelse hos alla som var med.
Men när höet är insamlat och fåren åter är hemma och tillbaka i sina fållor, började Mahyoub berätta om livet i Khirbet Samra och samtalet handlade inte längre om de blåsor som dykt upp på mina händer efter arbetet.
– Utan er följeslagare med mig skulle jag aldrig kunna arbeta på min åker.
Den senaste negativa utvecklingsspiralen började 2016. Då byggde bosättarna en ny utpost (2) i närheten av den israeliska militärbasen vid Khirbet Samra. I början var bosättarna lugna, men efter ett tag flyttade de utposten upp i bergen, närmare Mahyoubs hem, och då började trakasserierna. De började jaga fåren med hundar och hästar så att gravida får förlorade sina lamm och de körde in bland husen med fyrhjulingar och skrämde vuxna och barn om nätterna. Militären (3) började även förbjuda Mahyoub att bruka sin jord. Så fort han gick ut på sin åker kom den israeliska militären och förde bort honom. Anledningen de uppgav var att det nu är en stängd militärzon, utan att det finns någon sådan zon angiven till den platsen på någon karta. Militären kom även när han var ute och vallade sina får och förbjöd honom från att vistas i områden där hans släkt hade varit i generationer. Till slut var det bara när vi följeslagare var med som han kunde utföra sitt arbete.
– Vi var tvungna att köpa köpa mat till våra djur då det inte längre fanns mark där de kunde beta. Vad kan vi göra? ge upp.
Detta säger Mahyoub nästan tre månader senare när jag träffar honom för sista gången. Då har han lämnat Khirbet Samra med sin familj och sålt sina får.
Att israeliska bosättare och militär förhindrar herdar från att kunna arbeta är något som har drabbat hela Jordandalen (4). En annan av herdarna som vi följeslog var Burhan. Vid ett av många tillfällen som vi var ute med Burhan och hans får berättade han om hur livet hade varit tidigare.
– Tidigare var vi 44 familjer som hade får och var ute på kullarna och vallade dem. Du kunde se en herde på varje kulle. Idag är vi bara 17 familjer kvar.
Burhan har fortsatt att kämpa för sin rätt att använda sin mark till fårskötsel, men han säger att han är den sista generationen, det är inget liv han önskar för sina barn.
För varje herde vi träffade ökade vår övertygelse att om inte något görs nu så kommer det snart inte finnas några hedar kvar i Jordandalen. Tre andra herdar som vi träffat beskriver situationen så här:
– Skydd behövs inte bara en dag, det behövs varje dag. Det skulle behöva bli vårt liv. Mustafa Muhammed
– Att lämna området är inte lösningen. Problemen kommer bara följa oss till nästa ställe.
Ahmed
– Fram till för två dagar sedan var det förbjudet för oss att ta våra får till andra sidan vägen. Igår fick vi inte längre använda den lilla betesmarken som finns på den här sidan vägen. Imorgon kommer vi inte att tillåtas bo här. Sherad
Mahyoub var en av de första personerna jag träffade i Jordandalen och han var även en av de sista jag sa hejdå till. Jag önskar att jag hade kunnat säga hejdå till honom i Khirbet Samra, men två månader tidigare tog han sin familj med sig och flyttade till staden Tubas i norra Västbanken. Han berättar att han lämnade på grund av att han har fått nog av trakasserier och för barnens skull. Vattnet blev bara dyrare och dyrare, 50 grader värme under deras plåttak gav inget skydd och utan betesmark gick det inte att försörja sig längre. Jag frågar Mahyoub vad han vill ha från det internationella samfundet och hans svar är:
– Jag vill bara säga ett ord till det internationella samfundet; Frihet. Vi behöver frihet att leva. Vi förväntar oss ingenting från Israel, bara att de låter oss vara. Vi kan ta hand om oss själva om de bara låter oss vara.
Denna reserapport är bara en sammanfattning av främst de möten vi har haft med herdar i Jordandalen. Vad jag inte har lyft fram i denna text är många andra vittnesmål från hedar som har fått sina egna ben brutna av bosättare, som fått sina får dödade eller gripits när de har bara utnyttjat sin rätt att röra sig. Genom att ockupationen upphör kan kanske Jordandalens hedar komma tillbaka, men det kan bara framtiden visa och något vi måste vara med och kämpa för.

På grund av säkerhetsskäl vill inte Burhan, Ahmed och Sherad ha med sina efternamn i artikeln.