Reserapporter

Följeslagare i fält skriver reserapporter om situationen i Palestina och Israel och om följeslagaruppdraget.

Reserapportern är sökbara utifrån den ort följeslagaren är placerad på samt utifrån vilket tema rapporten berör. Det går också att prenumerera på reserapporter från de följeslagare som är ute i fält just nu. Kontakta oss för att komma i kontakt med de aktuella följeslagarna.

 

Senaste reserapporterna

”Vi måste alltid visa oss starka”

En av de palestinier jag träffat är Azil [1], en kvinna som levt under ockupation i hela sitt liv men är fylld med livsglädje och självförtroende. Hon förklarar att hon måste visa sig stark, att ett enda tecken på svaghet gentemot israeliska soldater eller palestinska grannar kan kosta henne mycket.

Tillsammans är vi starkast

Som följeslagare träffar vi sällan israeler, och de israeler vi stöttar på när vi är ute på uppdrag är antingen soldater eller bosättare. Och de vill sällan prata med oss. Detta innebär dock inte att vi inte samarbetar med israeler. Jag vill tillägna denna reserapport åt israeliska fredsorganisationer som jag har träffat som gör ett otroligt viktigt arbete för en rättvis fred i Palestina och Israel. Det är framför allt de som ger hopp!

En allt djupare spricka i väven

Ju längre jag befinner mig i den vackra Jordandalen, desto mer inser jag hur komplex väven av kulturmönster, politiska visioner, religiösa värden och maktspel är.
Jag har hört många röster som talar om växande konflikter mellan palestinier men de känns inte lika tunga som det jag hör och ser om växande konflikter i det Israeliska samhället. Det som väger tungt i det israeliska fallet är att det är så fördolt och nertystat, som om det inte tillåts vara synligt.

Bara en familj kvar

Ziad och Ratiba bor tillsammans i ett prydligt, ompysslat hem på en brant sluttning varifrån man en klar dag kan se Jordanien höja sig på andra sidan Döda havet, drygt fyra mil bort. De är de enda som bor kvar i byn Bir al-Idd, precis i utkanten av ett militärt övningsområde och med en illegal israelisk utpost på var sida.

Muren som delar livet

Klockan är 04.30 och vi står vid Qalandia-vägspärren utanför Jerusalem. Varje morgon passerar tusentals personer igenom här för att ta sig ifrån Ramallah och norra Västbanken till sina arbetsplatser inne i Israel. Det är tidig morgon men kön är redan lång. Det är omöjligt att veta hur tidigt en behöver börja köa, ena morgonen kan det ta en halvtimme att ta sig igenom de 50 metrarna in på Jerusalemsidan, nästa morgon kan det ta en och en halv timme.

Stanna kvar vad som än händer

Det är otroligt vackert i Jordandalens norra delar där bergens och kullarnas mjuka former tonar bort i grågula nyanser. Vi går bland blommor och gräs. Vårens rika tribut till fåren som göder marken hela året. Utposten [1] syns på åsryggen en bit bort. Fårherdarna som vi följer håller alltid ett öga på den. De är rädda för israeliska bosättare som vill tvinga bort dem från familjens ägda mark, och vill därför att vi ska vara med dem helst varje dag. De är helt underbara människor i sin gästfrihet.

Ekologisk odling i skuggan av muren

– Det är min frus, Monas, förtjänst att vi är kvar här, säger Fayez. Hon är starkare än jag – det finns inte ord i det arabiska språket för att beskriva henne.

Vi besöker paret Paneeb och deras grönsaksodling, inklämd mellan muren och en kemikaliefabrik, och lyssnar på historien om hur Mona räddade Fayez liv.

Till minne av Murad

Under min tid som följeslagare i Israel och Palestina har jag bevittnat den orättvisa som många palestinska familjer upplever dagligen. Jag har träffat förskolebarn som attackerats av israeliska bosättare, oroliga föräldrar som inte ser någon framtid för sina barn och familjer vars hus rivits av israelisk militär. Hur mycket ska ockupationen egentligen kosta de människor som lever under den? För Zenah, från flyktinglägret al-Aroub, har ockupationen kostat hennes sons liv. Detta är Zenahs berättelse, till minne av hennes älskade Murad.

En droppe som gör skillnad

Efter att ha studerat Israel-Palestina konflikten i teori och efter att ha spenderat en tid på Västbanken förbryllas jag fortfarande av en fråga som inte går att kringgå i detta sammanhang: hur förhåller sig det israeliska samhället gentemot ockupationen?

När taggtråd och betong skiljer oss åt

Jag sneglar på klockan, den visar 05.45, grinden som låter jordbrukarna nå sina arbeten skulle öppnat för 15 minuter sedan. Jag sträcker på halsen för att se ut genom det taggtrådsklädda stängslet som sträcker sig så långt ögat kan nå. På andra sidan, där vägen som endast får användas av militära fordon finns, syns ingen till. Traktorer och åsnor, en stor grupp unga män och ett fåtal kvinnor väntar tålmodigt vid de stängda grindarna, de har tyvärr hunnit bli alltför vana vid försenade soldater.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page