Karl-Göran Sundvall

Karl-Göran, gift med Helene och bosatt i Uddevalla. Tillsammans har de tre vuxna barn. 2008 lämnade Karl-Göran Försvarsmakten efter 35 års tjänst i olika befattningar. Tiden sedan 2008 har Karl-Göran varit engagerad som klassassistent och vikarierande högstadielärare. Fritiden har ägnats åt styrelse- och funktionärsuppdrag inom Uddevallas handbolls- och ishockeyföreningar.  Karl-Göran har varit medlem i Amnesty International sedan 20-års åldern. Mänskliga rättigheter, främst pressfrihet engagerar honom mycket. Karl-Göran motiverades av följeslagarprogrammets mål, tillfället att lära mer om Palestinakonflikten och möjligheten att få vara en liten kugge till att bygga en bättre värld för barnbarnet Ronja och hennes generation.

Reserapporter av Karl-Göran Sundvall

Vi har gjort skillnad

Klockan kvart i sju på morgonen måndagen den 29 september ringer min telefon. Det är Ghassan Bani Fadl, vår chaufför, som egentligen skulle hämta oss klockan nio. Han säger på bruten engelska ”Karl, armén kommer, en kolonn med flera fordon står utanför bosättningen Ma’ale Efrayim. Bosättningen ligger granne med byn Tawayel.”

Arméns ansikten

Som följeslagare möter vi dagligen israeliska soldater på ockuperad palestinsk mark. Eftersom jag själv tjänstgjort 35 år inom det svenska försvaret har mötena med soldater här gjort mig intresserad av hur de påverkas av att tjänstgöra i en ockupationsmakt.

Medmänniskor

”Man kan inte dela ett barn i två delar. Ett barn måste vara helt om det skall leva.” Orden är pastor Ibrahims, anglikansk pastor i Den gode herdens kyrka i stadsdelen Rafidie, Nablus, Jerusalems biskopsstift. ”Det är ju omöjligt att leva i två delar, det vet alla. Man måste liva sitt liv i gemenskap”, fortsätter pastor Ibrahim.

Mahmud Hazama, 77 år

Sextio rättsfall för att försvara sin jord. Född 1937 i ett traditionellt hus på sina marker, nu förbjuden att besöka platsen. Huset är en gammal synagoga, hävdar bosättarna i Adei Ad, säger Mahmud.

”Vi får bara skäll!”

”Hur vi än gör får vi bara skäll! Hur vi än anstränger oss så är omvärlden inte nöjd”, säger den israeliske soldaten vid vägspärr 56 i Hebron på Västbanken. Han fortsätter, vänd mot oss följeslagare: ”Vad vill ni egentligen?” [1]