Tema: Muren och vägspärrar

”Ser ni vad som sker här? De behandlar oss som djur”

Klockan är 05.00 och jag befinner mig vid Qalandiya checkpoint. Det är den första fredagen under den muslimska fastemånaden Ramadan och palestinier från Västbanken köar redan för att ta sig igenom den militära vägspärren för att åka till Jerusalem för fredagsbönen i al-Aqsa-moskén, den tredje heligaste platsen för muslimer världen över.

”Det är din mark, men du får inte vara på den.”

Markerna runtom den palestinska byn Turmus’ayya är mycket frodiga, perfekt för jordbruk. Här brukade byborna tillbringa fredagseftermiddagarna tillsammans med sina familjer och njuta av det vackra landskapet. Idag får de bara tillträda marken två gånger om året och bevakas då av israelisk militär och polis.

Vem får resa till den heliga staden?

Varje år kommer upp till tre miljoner turister till Jerusalem. Folk vallfärdar från hela världen för att förundras över sina heliga platser. Men för de palestinier som bor på Västbanken, till och med så nära som 20 minuter bort, är inte tillgången till den heliga staden lika given. Efter att muren byggdes är flera hundra tusen palestinier förbjudna att åka till Jerusalem genom ett komplicerat system av tillstånd som kontrollerar palestiniers rörelsefrihet.

Gör vi någon nytta?

Har följeslagarnas närvaro på Västbanken någon betydelse, egentligen? Kan man åstadkomma något av vikt genom att vara här i tre månader?

Om olivträden kände de händer som planterade dem, skulle deras olja bli till tårar

I Mukhroor, ett område i Cremisan Valley, cirka 5 kilometer från Jerusalem möter vi Abu Nader. Han har tidigare arbetat som lärare men under de sista åren arbetat som jordbrukare. Hans land står nu i blom och vi vandrar in i ett hav av bondbönor, fikonträd, mandelträd och olivträd som knoppas med en vingård som vilar stilla efter vinterns dvala. Det är med ett tungt hjärta som Abu Nader berättar för oss att hans mark som tidigare var 1000 kvadratmeter minskats till knappa 200 kvadratmeter efter landkonfiskering.

Spökstaden Hebron

Hebron är den näst största staden på Västbanken, efter Östra Jerusalem, endast 35 kilometer från Jerusalem. Staden har 200 000 palestinska invånare. Eftersom Hebron är staden där man tror att Abraham har begravts är den helig för både muslimer, kristna och judar. Inne i stadens hjärta finns mellan 500 och 800 israeliska bosättare och i bosättningen Kiryat Arba bor det cirka 7000 israeler. (1)

”Jag vill fixa mitt land”

Det finns många israeler i Israel som engagerar sig för palestiniernas rättigheter trots stora svårigheter. Ett exempel på det är den israeliska fredsorganisationen Ta’ayush. De följeslår herdar som möter trakasserier från militär och bosättare, för att de skall ha möjlighet att nå sina marker och ge fåren föda. För att få en inblick i deras arbete och varför dessa israeler dagligen väljer att åka in på Västbanken och stötta palestinierna i Jordandalen har jag bett om att få prata med Guy Hircefeld, en av huvudfigurerna för organisationen.

Ockupationens vardag

Hur påverkar ockupationen palestiniers och israelers sätt att se på varandra? Förmodligen bidrar den till att öka rädslan för ”den andre”. Rädslan är inte obefogad, men ockupationen är knappast den bästa lösningen för att uppnå en rättvis överenskommelse mellan palestinier och israeler.

”De har byggt muren på mitt hjärta”

Antoinette Kniesevich är 85 år och engagerad i allt ifrån äldreomsorg och sin lokala kyrka till familjeplanering och fredsarbete. Hon bor bredvid flyktinglägret Aida och brukade ha utsikt över familjens och grannars olivlundar. Nu ligger huset precis vid den åtta meter höga betongmuren som skär igenom norra kanten av Betlehem. Vi pratar om livet bredvid muren, erfarenheterna av första och andra Intifadan och förutsättningar för fred.

Det ensamna livet på al-Salehgatan

Gamla stan i Hebron lyder under israelisk militär kontroll. För de palestinska invånarna innebär det bl.a rörelserestriktioner, trakasserier och kroppsvisiteringar, men även frihetsberövande och bosättarvåld. I Hebrons H2-område[1] finns 111 vägblockader och 20 permanenta checkpoints. 75 procent[2] av de 1829 butiker som tidigare funnits i området har stängts och 40 procent av hushållen har lämnat området. De som bor kvar är rädda för att gå ut och 75 procent av invånarna lever under fattigdomsgränsen.[3]